Spanien. Högst upp i min almanacka står det Spanien denna veckan. Om det blir så, ska jag ta mig igenom Europa på tåg eller buss för att komma till Barcelona i Spanien. Jag tillåter mig själv att slippa flyga vilket innebär betydligt längre resor tidsmässigt och tyvärr betydligt dyrare, men samtidigt mer spännande för mig, inte fasansfullt. En dag som denna reste Columbus till Amerika. Vad ska du göra idag? Jag ska resa till Spanien. Fast bara kanske och inte idag utan till sommaren. Då kan man undra varför det står Spanien i min kalender. Jo, jag behöver bli starkare, för att alla ska känna att jag fixar resan bra. Jag grovstädade i helgen och blev som vanligt stel i benen och ryggen. Det känns som det skulle gå att bryta av mig här och var. Så kan det inte få vara, tänker jag. Det måste bli bättre! En någorlunda frisk och stark mor och mormor måste jag bli, för deras skulle och för min egen. När jag reste med tåg till Italien beslutade jag för att det var min melodi. Allt gick bra, jag hann med rätt tåg och gjorde trevliga, fast ganska trötta uppehåll, innan jag mötte övriga familjen på flygplatsen i Pisa. När jag åkte tillbaka kunde jag lämna städningen till de andra och påbörja min hemresa i lugn och ro. Jag reste över Milano, Zurich och Hamburg. Utsikten från tågfönstret när tåget for genom Schweiz var fantastisk! Sedan dess har tyvärr nattågen från Köpenhamn lagts ned. De var inte lönsamma. Planen för den nya semestern måste därför bli ännu fler resdagar. Den kräver en kärring, fit for fight!
Ordet Spanien står alltså för, HÄLSOSATSNING SPANIEN. Nu gäller det att öka på träningen och anstränga mig lite mer för att få resultat. Målet är en rolig resa genom Europa, varma dagar vid stranden i Spanien och spännande sightseeing i Barcelona bland annat. Det låter ju väldigt kul! Så är det då den här stela kroppen som jag måste få rotation på. Varken kroppen eller själen gillar kyla numera. Det har blivit kallare igen, silvergrått och frostigt utanför fönstret, fortfarande bara februari. 

Vår är att öppna dörren ut och låta luften strömma in i huset. Vinterdammet virvlar runt och blåser ut med min hjälp Det blir friskt inne. Under vintern gäller det att hålla värmen kvar. När veckorna går, månader av kyla, mörker och ibland snö, då lägger sig dammet över allt. Dammsugaren får det bara att lägga sig på en annan plats än förut. Det är så underbart att få vädra. Ut på verandan med sängkläder och mattor, damma och torka. Och dörren står öppen. När jag skakar täcken och kuddar känns solen lite varm mot huden. Nu är det slut med att huka, gå snabbt och täcka sig för kylan. Underbart! Det är väl inte konstigt att svenskarna älskar solen och värmen. Jag känner mig som en blomknopp som sträcker sig mot ljuset. Luften är sval som vattnet i en insjö en varm sommardag. Kroppen badar i det friska och öppnar upp huden. Ge mig liv igen! När våren kommer upphävs långsamt gränsen mellan ute och inne, åtminstone för oss som bor med egen trädgård. Vi som bor på landet har både trädgård och utanför den naturen i någon form. Jag har åkrar och ängar, ibland kossor vid knuten, ofta rådjur och ibland en älg. Det är en förmån som är svår att värdera. Det absolut bästa med att bo så här, tycker jag, är just möjligheten att utvidga sitt bo med den gröna världen, den levande världen. Huset är ett skydd mot kyla, mot vind, mot hetta, men huset är inte livet. Att leva är att vara ute, sitta och läsa i skuggan, äta under parasollerna, att gå ut och in utan gränser. Att se den förunderliga himlen, på morgonen och kvällen, när åskan närmar sig, när dimman spricker upp. Att se tornsvalorna svinga sig mot det himmelsblå och träden knoppas och grönska och blommorna. Naturen är livet. Vi hör till naturen. Snart är det dags att lyssna efter tranorna och lärkorna. Snart får ögonen njuta av vitsippor och blåsippor, känna doften av och överväldigas av ramslökens skönhet under trädskuggorna i lunden. Våren är en fantastisk tid. Det är bara att böja sig och vara tacksam för det liv man har fått.

Jag undrar om någon vill ha fyra tunga pärmar med ett överambitiöst material om sömnad, plus ett femtontal mönster från åttiotalet? På något sätt känns det lite sorgligt numera när jag städar ordentligt. Mycket har redan åkt i svarta sopsäckar till tippen, eller till klädcontainers men det finns fortfarande små öar av drömmar och ambitioner. Det är ofattbart hur fort livet gick! Alldeles nyss planerade jag det ena projektet efter det andra. Jag skulle sy om gamla kläder och bli både miljömedveten och speciell. Jag skulle klä om stolar och sy dukar. Ni vet hur det gick? Alla har förmodligen hyllmeter av drömmar och planer som aldrig blev av. Till de här pärmarna började jag alltså samla A4 stora ”kort” som kom varje månad, jag började samla på 80-talet. Det är över trettio år sedan. Det känns som det vore igår. Hur mycket pengar har jag lagt ned? Tänk om jag sparat pengarna istället för att kasta bort dem på alla dessa drömmar om livet. Vi springer i ekorrhjulet och letar efter lyckan där den ändå aldrig är. Vi springer och vi springer. När jag närmar mig tiden som kan vara utmätt, upptäcker jag att jag också är lurad. Det mesta var bara fantasier som andra skapat hos mig. Det känns sorgligt. Vad kunde jag gjort istället? Men! Till vad nyttar det att vara efterklok. Nu är nu! Vad gör jag just nu? Det är den intressanta tanken att följa. Nu! Vad gör jag med tiden, just nu. Tack livet för allt jag fått. Tack för att jag finns just nu. 

Faktiskt gör det fortfarande ont att tänka på mordet av Olof Palme. Det skändliga i att frånta en annan människa möjligheter till liv. Olof Palme var dessutom en ovanligt levande människa. Han arbetade intensivt för sina idéer, i Sverige och i världen. Han hade en partner, en intelligent och levande kvinna vid sin sida och tre barn, sönerna som han så tydligt älskade. Ingen vet hur många dagar eller år som fanns kvar av hans liv. Men jag känner också en personlig sorg. Olof Palme betydde verkligen något för mig, trots att jag aldrig träffat honom personligen. Han hade gett mig ett uppvaknande ur medelklassömnen. Målen är mycket större än nya bilar och modekläder. Rättvisa gick att närma sig. Människors lika värde. Arbete åt alla. Jämlikhet. Jämställdhet. Solidaritet. Broderskap. Det går! Förändring är möjlig. Det slog an något djupt inne i mig och skapade en sådan glädje och kamplust. Ingen har rätt att trycka ner andra. Vi ska ta varandra under armarna, lyfta varandra, dela varandras bördor och gå tillsammans. Kom och var med, i våra led. Kom, nu ska just du vara med!

Palme var trött åren innan han dödades. Han var förmodligen på väg mot en annan uppgift, ute i världen, den som han älskade. Sveriges politik hade gått honom lite ur händerna. Kanske var reaktionen på politiken redan på väg. Istället för att skapa solidariska människor, visade sig helt andra sidor hos det nyrika folket. Svenskarna glassade runt i livet, såsade ner sig med konsumtion av lyx och reste ut i världen som forna tiders herrefolk. Sorgligt. Undrar om han tyckte att det var sorgligt? Palme var ideolog men idéer måste byggas under av en ekonomi som stödjer dem.  Så var det tyvärr inte. Ekonomin främjade spelande, chansande, de snabba klippen. Det gick åt helvete. Jag fick den känslan när Olof Palme talade att politik var allvar. Politiken kunde förändra livet för alla dem som inte satt med makten. Politik handlar om liv och död. Det finns inget allvarligare eller viktigare. Jag tycker så fortfarande och lider faktiskt av det här slaskiga spelet som politiken innebär idag. Olof Palme hade ett sådant allvar i det han sa och samtidigt en sådan tilltro till människornas möjligheter att skapa en bättre värld. Mördaren, eller mördarna, är små förkrympta människor som måste ta bort det där som lyser så klart och starkt på deras förkrympta själar. Olof Palme var inte en person som slätade över och tyckte synd om. Han ställde krav på människor och drog undan skynken som de försökte dölja sig och sina förehavanden under. Det skapade hat. Någon hatade sig själv så mycket att han kunder döda en annan människa. Fy fan, vad det fortfarande gör ont!

Sportprestationer är något speciellt. Lindsey Vonn mötte Ingemar Stenmark häromdagen. Snart kommer hon att slå hans oslagbara rekord. Fantastiskt hur bra han var Stenmark, då för fyrtio år sedan. Han ser lika pigg ut nu. Selfien visar två glada och vänliga personer som möts, i ömsesidig glädje. De betygar varandra, hur glada och stolta de är att få träffa varandra och hur fantastisk den andre är. Jag tror dem. Att träffa sina kollegor och få ärligt beröm, det måste vara en verklig glädjekänsla. Den andre som faktiskt vet vilket slit det inneburit, att nå toppen brukar vi säga. Samtidigt är det fascinerande hur enormt hyllade sportprestationer blir. Återigen är det en symbios med pengar som gör det, tror jag. Det finns andra branscher runt omkring som också tjänar pengar på att sportprestationerna hela tiden är i fokus. När jag börjar fundera så ser jag en gigantisk solfjäder som breder ut sig kring prestationen och människan. Andra behöver en tydlig bild att peka på. Människor behöver hjältar, förebilder, lekkamrater och samhället behöver invånare som ser kämpandet som livsinnehåll, som kan glädjas åt någons framgång som nästan är ens egen och människor som med enkla bilder drivs fram med idéerna som pådrivare. Den som anstränger sig lyckas. Lyckan är att vara på toppen. Om du lyckas blir du en värdig människa. Det är bara på toppen som du har visat att du förtjänar äran. Jag ser bilden framför mig, hur vi alla halvspringer framåt i den smala gången mot arenan, i kedjor, pådrivna av de biffiga väktarna, bilden av gladiatorspelen. Målet är den upplysta cirkeln där framme. Målet är att överleva, att döda vilddjuren och ta emot hyllningarna. Kanske bli en fri man. Bara en kan vinna! Eller? Nutidens slavar och fria män. Där finns en stor massa av tankar och värderingar inne i mig. Vad är lycka? Vad är frihet? Hur når man dit? Hur når man cirkelns mitt där man höjer armarna och signalerar seger. Jag tycker verkligen att Ingemar Stenmark är värd sina hyllningar. Hans prestationer var fantastiska men så är han också en tydlig människa, en människa som inger mig sympati. Hans förhållningssätt till sig själv tilltalar mig. Han anstränger sig maximalt men det är så tydligt att han gör det för sin egen skull. Säkert gillar även Ingemar Stenmark sin roll som oslagbar men han är mer utnyttjad som förebild än att det varit en önskan från honom själv. Mänskliga prestationer är värda att hyllas. Men det finns väl fler typer än sportprestationer och fler prestationer i förhållande till varje människa. Egentligen tycker jag att vi skulle hylla varandra mer. 

Idag hörde jag Margot Wallström debattera säkerhetspolitiken i riksdagen. Jag blev nöjd. Margot Wallström, vår utrikesminister, hon känns så grundad i värderingarna som hon och departementet och regeringen deklarerar och agerar efter. Hon vet vad hon talar om och hon verkar åtminstone vila trygg i den socialdemokratiska historiska idépolitiken. Hoppas jag. Hennes uttalanden stämmer överens med vad jag tycker och då är det förstås bra tänkt. Lite rädsla känner jag, att mina förhoppningar om en trygg förankring, snabbt kan bytas ut till hugg i ryggen från någon som tycker att vinden blåser åt ett annat håll som gynnar den egna personen bättre. Det numera förkrympta partiets företrädare är inte att lita på. Det har visat sig vid ett flertal tillfällen. Det finns de som anser att politik är som ett monopolspel som går ut på att man själv ska vinna makt och härlighet, särskild pengar då och position och berömmelse i alla fall i Stockholm. Historiska idéer? Vadå värderingar? Nog tjatat om svekfulla kamrater!

Det är så skönt att höra Wallström. I sak håller hon med vänsterpartiet, att Turkiet bryter mot mänskliga rättigheter och mot löften om demokratisk utveckling och samtidigt står hon för den pragmatiska politik som ett litet land i världen måste stå ut med att föra. Det finns det som är vitt. Det finns ord som är de rätta. Men världen är inte enkel. Det finns det som är svartare än svart. Det gäller att navigera och undvika att krossas. Med kompassen stadigt i rätt riktning men utan målet i sikte. Varför vill borgerligheten in i NATO? Jag har så svårt att tro på att man verkligen anser oss säkrare då? Är det återigen enbart för egoismen? Är det roligare att vara politiker om man får leka med de stora. Vad ska man tro? Är världen mer orolig för tillfället? Är världen farligare? Hotar ett tredje världskrig oss? Vilka oss i så fall? Vilka är frågorna som skulle kunna utlösa ett världskrig? De flesta krig som pågår runt om i världen drivs ju utav idioter! Ibland blir jag nästan galen när jag ser tv-bilderna av dessa krigsklädda unga män som far runt i olika fordon och dödar andra som ofta är helt försvarslösa och ofarliga personer. Ett gäng idioter! Förutom att de mördar andra människor, förstör de oftast sitt land, spränger kulturhistoria och viktig infrastruktur. Det måste vara vapenindustrin som tjänar pengar på detta vansinne. Annars borde det väl vara enkelt att se till att det här tar slut. Fredsrörelsen, var är ni?

Jag läser böcker på ”paddan” numera, för att spara papper, det vill säga istället för att köpa, men också för att snabbt få tillgång till böcker och säkert få dem tillbaka i tid. Hur många böcker har jag köpt genom åren på grund av försenad återlämning till biblioteket? Jag hoppas i alla fall att pengarna gått till inköp. Egentligen älskar jag böcker att hålla i handen och jag älskar bibliotek. För tillfället läser jag Tom Malmquist fantastiska bok ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den är så sorglig och så ärlig. Jag undrar om han får någon ersättning när jag läser e-boken. Det måste jag ta reda på och överväga ett inköp om det är dåligt med det.

Konsumenterna har det inte lätt när vi ska välja köp. Det ska inte innebära en konsumtion av vår gemensamma värld, rovdrift på naturtillgångar och överkonsumtion gentemot den fattigare delen av mänskligheten. Samtidigt vill jag stödja den som producerar något bra, oavsett produkt. Hur ska det gå till, kan man fråga sig. För prylar, produkternas yttre form, krävs det en massa information för att jag som konsument ska kunna ta ställning. Vem har producerat och vart? Har de som producerat, de anställda, har de rimliga arbetsvillkor, rimlig lön, en arbetsmiljö som inte är ohälsosamt, inga gifter i produktionsleden. Hur har produkten levererats till mig, över haven, i luften? Har lastbilschauffören en riktig lön, rimliga arbetsvillkor. Och så vidare. Det går helt enkelt inte att konsumenterna tar ansvaret för konsumtionens effekter. Det är något vi måste göra tillsammans. En skitprodukt är en skitprodukt, även i den sekund som jag konsumerar den. Ett utnyttjande av människor innebär ett utnyttjande till sista ledet. Skräpkultur är också ett förslavande av människors möjligheter. Den som sitter och tittar på när någon utnyttjas, tittar på utnyttjandet och förnedringen, misshandlar och förnedrar egentligen sig själv. Budskapet är, som jag ser det, tydligt. Den här skiten är för dig. Här kan du känna hur lite du är värd. Ät skiten, den är för sådana som du. Det vill säga: Du är skit! Jag hatar konsumtionssamhället och kapitalismens vårtsvin som rotar efter minsta lilla guld hos andra människor och roffar åt sig. Ett slags misär hos dem förstås men återigen, något som vi bara kan hantera tillsammans.

Oj, oj så lätt jag fastnar i mina egna tankegångar. Jag tycker om böcker, särskilt sådan som handlar om människor med självrespekt som kämpar med sina liv, för så är livet, inte enkelt utan svårt och tufft. Lyckan och glädjen är glimtar att vårda. Böcker, och annan kultur, som handlar om människor och liv som är värt något, det ger så otroligt mycket. Läs Tom Malmquists bok. Den ger mig hopp och kämparglöd. Den får mig att ta djupa andetag och lyfta blicken. Bra gjort!

PS – Hoppas att Tom också fick ur sig en del av sin sorg, att boken gav honom chansen att läka, åtminstone lite. 

Ibland när jag hör ett flygplan passera långt däruppe, följer jag det med blicken, ser på den långa vita svansen och tänker, att jag aldrig mer ska sitta instängd på det viset. Jag ryser när jag tittar upp och bara ser den lilla, lilla flygkroppen, knappt urskiljbar, kanske glittrar den lite i solen. Jag tittar och känner att det är en helt absurd idé. Visst kan jag förstå att människor alltid tittat längtansfullt på det de inte är eller har. Fåglarna har vingar och kan svinga sig upp i luften. De kan flyga från en kontinent till en annan. Ett annat djur kan ändra färg och form. Ytterligare någon kan överleva iskyla eller glödhetta. Någon kan höra sandkorn knastra, en annan hör sången från sin artfrände genom oceaner. Och vi, vi människor, vad är så fantastiskt med oss? Kanske just detta, att vi kan föreställa oss och drömma om sådana egenskaper. Men, därifrån till att försöka erövra den färdigheten, det tycker jag är dumt. Eller? Jag tycker att det är dumt för att jag själv är så rädd. Undrar vilken liten genfalang som jag tillhör. Jag och de andra försiktiga, som hellre avstår än att våga livet för de här fantastiska idéerna. Jag använder gärna bilen. Fel! Jag använder bilen. Inte så gärna egentligen. Men jag kan ju stanna den och gå ur. Så länge jag kan det så går det bra. När det faktiskt inte går att göra det, som i en bilkö längs en våldsamt trafikerad motorväg eller i en trafikerad tunnel där alla far fram i höga hastigheter, då får jag också problem. Jag tillhör gengruppen som vill gå på jorden, som vill känna marken under fötterna. De som känner sig trygga om de kan gömma sig under en buske. De som vill sätta sig ned på en sten och vila, lyssna till vinden och fåglarna, slänga ut blicken över åkrar och ängar, njuta av brisen och skuggan från ett träd. Vi långsamma, som vill hinna se var vi är någonstans och vart vi är på väg. Ändå så lockar de andra ländernas vackra städer och byar. Vill jag se dem? Skulle jag förstås. Men måste jag flyga så får det vara. Faktiskt.

Åsa Linderborg skriver "Låga löner hotar demokratin" 20160215

Jag hittade artikel på Aftonbladet.se gick på listmenyn kultur och där hittade jag hennes artikel låga löner hotar demokratin. Få se om du hittar den.

Jag har läst nu och gillar speciellt de sista styckena! Intressant det hon benämner som den humanistiska vänstern. Jag tänker att det kanske är det som far runt i huvudet på mig. En slags polaritet mellan det humanistiska och det strukturella. I min värld behöver de två förenas för att vi ska kunna möta människor på lika villkor, känna tillit och  tillskriva oss alla ansvar på individnivå samtidigt som vi behöver komma överens om strukturer som möjliggör jämlikhet och likvärdighet. Jag uppfattar debatten idag som antingen eller, eller inget alls. Det vi pratade om i julas handlar om det. Om vi "bara" ser en humanistisk sida blir vi ett lätt byte för dem som har andra syften med sina ord dvs de är ute efter strukturella förändringar, åt ett håll dit trenden styr för tillfället. Kan vi inte se det så sitter vi strax i en rävsax. Då blir vänster en medhjälpare till att förändra samhället i en riktning där klyftorna hela tiden ökar. Då står snart nutidens slavar på vår trapp för att utföra meningslösa arbetsuppgifter som vi känner oss betydelsefulla nog att slippa. Urk! Det är nästan här! Det gäller ju att vänsterns debattörer som förespråkar öppna gränser också kämpar som svin för att de som finns inom vårt ansvar, vår nationsgränser - se Schyman häromdagen, fel tänkt tycker jag - alla har rätt till allt det som vi vill att våra medborgare - de fria männen som det var en gång - har kommit överens om. Och det är faktiskt ganska mycket. Eller ska vi alla sänka förväntningarna. Eller ska flertalet sänka förväntningarna. Det pågår ett krig. Mycket står på spel.

Jag påstår att det pågår i krig. Ett krig, som om vi förlorar det, kommer att innebära sämre livsvillkor för stora grupper i Sverige, vårt land. Idéer om att alla människor måste kämpa sig till, det goda i livet, eller helt enkelt bara, de simplaste rättigheterna, det håller på att vinnas av… mina fiender. Den borgerliga tanken att alla kan bli millionärer, presidenter, fotbollshjältar, om de bara vill, om de bara kämpar, den tanken sprider sig. Man måste få en chans att börja och börja på en mycket låg nivå. Vi ger dom en chans att börja, börja på en låg nivå. Det är bättre att ha en anställning med mycket låg lön, än ingen anställning alls. Det är en start! Den som är duktig och vill något med sitt liv. Kan komma hur långt som helst! Och alla de välbärgades ungar, som varken är duktiga eller arbetsamma, ska de börja på en mycket låg nivå. Var och en får sörja för sina. Så klart! Det finns ingen godhet i de här tankarna. Det handlar bara om att roffa åt sig så mycket som möjligt, för att sörja för sig själv och de sina. Då kan man ge en slant, till de behövande. Till den som blind, och skitig sitter på gatan och ber dig med sänkt blick och utsträckt hand. Det är ju synd om dem och vi goda är så goda. Kanske tur att vi inte ser hatet bakom sänkta ögonlock. Slagna hundar är farliga hundar. Människor står upp! Människor tar varandra i hand. Människor ser varandra i ögonen. Människor kommer överens. Människor är bra på olika saker. Människor är starka och samtidigt svaga. Människor blir sjuka, gamla, skadade och behåller sin mänsklighet. Människor behöver andra människor. Människor förslavar inte andra.
Kriget pågår för fullt. Och vad gör jag? Jag har gett slaget förlorat. Där borta finns redan den nya världen. Där står herrarna och vinkar. Kom hit! Här får du det bättre! Dit jag vill, kräver att vi vänder etthundraåttio grader och går genom de egna leden, strävar genom massorna, som lurats att tro på framtiden där borta eller tvingats fram, oändligt tröttkörda i vardagen. Hur ska jag kämpa?
Tiden går. För varje dag kommer jag närmare strandkanten. Havet brusar, vågarna fräser och mullrar. Vill jag rusa tillbaka? 

Om ingen visste det vill jag berätta att 5:2 dieten fungerar. Förra omgången gick jag ned hela sju kilo som mest och, det måste noteras särskilt, den nya vikten håller sig länge. Trots julmat och julgodis så är viktuppgången till en början blygsam. Så rätt som det är börjar vågen visa att det går uppåt, för varje dag. I det läget har, åtminstone jag, återfallit till tidigare sätt att äta. Jag äter allt större portioner, hungrigare helt enkelt. Jag fikar ofta med god kaka eller bulle till. Godis gör entré igen, inte så ofta men dock. Chips, ve och fasa, faktiskt vid ett tillfälle. Jag lagar enkel, gammaldags mat efter helgerna, fläsk med löksås, potatisbullar, rårakor, mycket potatis som synes. Jättegod traditionell husmanskost men inte bra för en sådan som mig. Sanningen är att jag tillhör de här människorna som ska undvika kolhydrater, alltså socker i alla former, i synnerhet vitt socker och mjöl. Jag ska helst avstå från potatis och pasta. Så var plötsligt viktnedgången inte mer än fem kilo!

Nu har jag startat en ny omgång med 5:2. Den första dagen är jobbig! Hungern river ordentligt framåt tidiga kvällen. Sedan blir det lättare igen. Automatiskt minskar portionsstorleken. Sockersuget avtar allt efter som jag klarar att avstå. Vågen vänder nedåt igen. Jag mår bättre, sover bättre, har mindre ont i lederna. Dessutom blir jag nöjd med mig själv när jag ställer mig på vågen. Uppvuxen med mat, och annat som stoppas i munnen, som tröst och glädje, tar det en stund att känna efter . Jag mår bättre! Nu ska jag först ner de två kilo som jag lagt på mig igen och sedan ned åtminstone ytterligare tre. Målet är framför allt bättre hälsa, mindre påfrestningar på kroppens organ, skydd för mitt hjärta förstås, ned från kanten till diabetes, lättare att röra på kroppen och trevligare att ta på kläderna. Yipee! Here I come!

Igår tittade jag på den svenska filmen ”Min lilla syster”. I filmen drabbas den äldre systern av anorexia. Egentligen är det konstigt att det är så svårt att upptäcka självsvälten tidigt, riktigt tidigt. Jag kan inte säga att jag inte såg vad som hände. Kilona rinner av. Man är tafatt. Skönhetsideal en lurar oss. Vi har lärt oss att det är vackert att vara smal. Ambivalensen griper oss. Vad snygg du är säger vi när dragen dras åt och kroppen blir som en klädhängare. Så tittar vi oss i spegeln och ser en massa vitt dallrigt kring den egna midjan. Hon ska vara glad som slipper vara tjock dessutom, både olycklig och tjock. En sjuk kropp som skriker, vibrationerna borde gå igenom alla barriärer. Ändå förstår vi inte förrän eländet är ett faktum. I en provhytt ser jag plötsligt att nästan ingenting är kvar av hennes starka ben och friska utstrålning. Därinne står en benig, svag kropp med ett ansikte utan glädje bara stora olyckliga ögon. Detta liv, vad ska man säga om det. Tänk vilka enorma påfrestningar tidigare generationer utsattes för. Så är det ju faktiskt fortfarande i andra delar av världen. Tänk så materiellt bra vi har det, i vårt land. Ändå blir vi så olyckliga ibland. Vad är det som driver fram ångesten? Om jag kunde förstå det. Glädjen, lugnet. Jag letar efter glädjen. Var är den? Är den hos barnen? Varför försvinner den när barnet närmar sig vuxenvärlden. Finns den i vuxenvärlden? Var i så fall? Var finns glädjen och lugnet?

Mellan högt och lågt, mellan stort och smått, där ska min blogg befinna sig. Alltså inuti min hjärna. Idag ligger nivån på läge lågt och smått. Vad är det som får sinnet att störtdyka ned i den svarta brunnen? Ned till botten. Fast numera hamnar jag faktiskt på någon platå längs hålets väggar. Jag faller inte lika handlöst längre som jag gjorde förr, inte lika djupt. Jag landar någonstans på vägen ner. Förr var det nästan omöjligt att ta sig upp igen. Det kändes så i alla fall. Förr hamnade jag på botten. Men i alla fall, vad är det som händer? Är det bara hjärna eller kan min hjärna påverka biokemin i min kropp. Den här texten hittade jag, bland mycket annat, på nätet.

”När ögats näthinna träffas av dagsljus skickas en signal till hjärnans tallkottkörtel om att stänga av produktionen av sömnhormonet melatonin. Istället ökar halten av stresshormonet kortisol och kroppen varvar upp. Hjärtfrekvensen går upp och hormoner aktiveras. Under den ljusa årstiden bildas alltså mindre sömnhormon – och vi känner oss piggare. Ljuset hjälper också kroppen att reglera en rad signalsubstanser som påverkar våra känslor. Serotonin, noradrenalin och dopamin är bara några exempel. Serotoninet påverkar bland annat vår sinnesstämning positivt. I en studie gjord på 101 friska personer har man sett att serotoninet stiger i takt med att dagsljuset ökar. Serotoninhöjningen gör också så att vi i allmänhet äter mindre. Vinterns sug efter kolhydrater är helt enkelt en självmedicinering: kolhydrater har visat sig höja halten av serotonin – och ge vårt humör en kick. Signalsubstansen dopamin, som behövs för att hjärnans belöningssysten ska fungera, ökar också när ljuset återvänder liksom noradrenalin, som gör oss vaksamma och alerta. Ljus orsakar alltså en positiv stress i kroppen - eller vårkänslor, om man så vill.
- Men reaktionen kommer inte direkt. Redan i februari blir dagarna längre och halterna av melatonin och kortisol förändras. Men effekten på humöret kommer smygande och märks först i april och maj. Då plötsligt kan vi börja känna oss mer vakna, glada och sociala. Det här har vi sett när vi har följt människor under ett helt år och mätt halterna av melatonin och kortisol, säger Thorbjörn Laike.”(www.alltomvetenskap.se)

Det allvetande internet är bra att ha. Alla svar finns där numera. När jag tänker efter så är det kanske tvärtom. Det är biokemin som påverkar min hjärna och mina tankar. Oktober och särskilt november brukar vara som ett mörktlagt hus att bara komma igenom. Gå som en blind med armarna utsträckta för att inte ramla och slå sig fördärvad. Jag brukar konstatera att jag oftast inte minns vad jag gjorde den månaden. Sanningen är väl att det var det lilla. Sedan är det den här skrangliga månaden, februari, berg- och dalbanemånaden. Det ironiska är att min födelsedag ligger här. Den brukar skapa ångest hos mig. Jag har ofta frågat mig varför. Tycker jag verkligen så illa om mig själv? Återigen är det kanske kroppens kemi som lurar mig. Om jag mår så här dåligt, snarare konstigt eller obehagligt,  beror det kanske på att jag tänker på ett dåligt sätt. Alltså, det är mitt eget fel. Kropp och själ, det är svårt att veta vad som är vad.

Påven uppvaktas. Är det möjligt för katolska kyrkans högste ledare att ge människor tillåtelse att använda kondom. Frågan ställs i samband med Zikavirusets spridning och konsekvenserna med fosterskador. Jag känner att jag blir så rasande inombords. Hur är det möjligt för de här männen, som kallar sig för världens ledare, att utsätta halva jordens befolkning för detta förtryck och förnedring. Det finns många reflektioner att göra, till exempel vad de lägger i ordet ledare. Borde vi inte i stället använda ordet maktmän. Varför böjer sig kvinnorna? Varför riskerar de att barnen skadas så allvarligt i moderlivet? Jag gissar att de annars kan bli ihjälslagna. Finns det ens preventivmedel att få tag i, till ett rimligt pris. I en abort riskerar kvinnorna också sina liv, så som det var hos oss för inte så länge sedan. Makt! Vi håller oss gärna med slavar. I samband med Zikaviruset känner jag också förtvivlan över barnen. Vilka maktmän kan tänka sig att själva ta hand om de här barnen, resten av livet. Varför är det bara hedersamt för kvinnor att offra sig för andra?

Så är det kvinnorna i slöjor och burkor. Har deras Gud verkligen sagt; här har du en säck att dölja dig i. När jag ser bilder av kvinnorna dolda under sina säckar, då blir jag så förbannad. Det här är religion! Vem kan tro på en kärleksfull och rättvis Gud? På vilket sätt är kvinnohår syndigt medan manligt hår inte är det? Det finns bara ett svar. Kvinnoförtryck! Kvinnoförnedring! Makt förtycker och förnedrar. I det här fallet är det manligt förtryck. Makten gillar att äga. Makten gillar slavar. Den kvinna som sätter sig upp mot makten, riskerar sitt liv. Det är ändå bättre att leva, om än i förtryck och förnedring.

Så har vi immigranterna, människor som strömmar till de rika länderna, av olika skäl. En del riskerar att bli nutidens slavar. Vi kallar dem saker. Vi säger att de är outbildade, okunniga, fattiga. Leva eller dö. Acceptera maktens överordning. Underordna dig. Slavar gör saker åt andra som de andra gjorde själva tidigare, som packa kassar i affären, passa sina barn, tvätta sina kläder, städa sitt hem, klippa gräs och buskar i sina trädgårdar. Slavar får mindre betalt än de andra. Det är klart! Annars går det inte! Det går ju inte att ha en alldeles egen slav, som inte får något betalt. Det skulle se ut! Under täckmanteln av godhet förslavar makten, förtrycker och förnedrar. Vi gillar verkligen slavar. 

Bernie Sanders vann i natt. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en amerikansk presidentkandidat kalla sig demokratisk socialist. Mitt hjärta sjunger och mitt hjärta gråter. Det gråter för Sverige. Sverige som stadigt förvandlas, från ett land som faktiskt gick i riktningen mot mer jämställdhet och därmed ett bättre samhälle och förvandlas till ett land bland alla andra i världen. Sverige förvandlas till ett land där klyftorna växer mellan människor, på alla sätt. Det låter som om detta är bra. Sverige, ankdammen! Sverige, som tror sig vara något annat, något bättre. Sverige, där allt är förbjudet. Sverige där det finns lagar och regler för allt. Sverige med de höga skatterna och den radikala omfördelningen. Nu börjar vårt land att likna de andra länderna i den rika världen, vilket alltså innebär att klyftorna växer. Men det finns en längtan. Det finns en medvetenhet hos folket, en tanke som säger. Det går åt fel håll! Och så Bernie Sanders! Jag måste leta fram Palmes tal igen och lyssna till hans starka engagemang, hans starka övertygelse om att jämlikhet är målet. Visst kallar jag mig demokratisk socialist, säger Palme, jag gör det med glädje och stolthet. Jag gråter faktiskt varje gång jag hör det. Jag är så säker på att alla får ett bättre samhälle ju mer jämställda vi är. Det fanns uttryck i socialdemokratiska paroller som ”alla ska med”. Alla ska vara med och bestämma om samhällets satsningar och om samhällets ansvar. Stoppa kapitalisternas utsugning av samhällets gemensamma resurser, stölden av våra pengar, pengar som folket arbetar ihop under stress och slit. Sätt stopp! Nu! 

Det finns en sådan triumf i att se Zlatans senaste insats utanför fotbollsplanen, där i tunneln under stadion, i väntan på entré, får han återigen mina ovationer. Jag har sett den lilla filmstumpen säkert fem, sex gånger och känner faktiskt en längtan efter att se den igen, nu när jag tänker på den. Hans självklara agerande. Den äldre mannen byter ordning på små pojkar, för att en något äldre man ska få sitt lystmäte av bekräftelse. Männen, som önskar att det var de som stod i strålkastaren, den där starka strålkastaren som riktas mot en idol. De är hämningslösa i sitt bekräftelsebehov. Skulle han få pengar för att ändra ordningen på pojkarna? Betalade pojkens pappa bra för att sonen skulle synas där med Zlatan? För att han, pojkens pappa, skulle kunna stiga fram, visserligen i en betydligt mindre strålkastare men dock, sola sig i glansen, hålla fram sonen för vännerna. Jag känner ett sådant förakt, både för pojkens pappa eller kanske mamma och den äldre vithårige mannen som kunde nedlåta sig till att byta plats på små glada pojkar. Och så Zlatan. När han reser sig och ser vad som händer. Hur han bara skiftar plats på pojkarna igen utan att såra någon av dem. Hans blick på mannen. Det jublar inom mig. Han har makt att ändra på orättvisan och han gör det. En liten glad pojke vid sin hand, med glada ögon, en dag för honom att minnas. Han gick vid hjältens hand! Han och Zlatan mötte jublet på arenan. I det ögonblicket är Zlatan min hjälte också. 

Bodil Malmsten 20160207

Bodil Malmsten såg alltid mycket yngre ut än hon faktiskt var. Hon såg ut som en liten flicka, hela livet, alla de sjuttioen åren, hade hon ett vackert, lite blygt finurligt ansiktsuttryck, som en liten snäll bustös. Hon var åtta år äldre än jag är snart, bara åtta år. Det är en tid men den är inte särskilt lång. Varje gång en bekant person i min generation, eller den närliggande stora proppen Orvar, varje gång som en av dem dör, kommer min egen död ett steg närmare. Det är väl det ångesten handlar om, den iskalla handen som kramar hjärtat. Vi känner sorg för att en vacker röst försvinner, stor sorg om det är en nära och kär person och ångest inför det oundvikliga, den egna döden. Varje gång kommer också tankarna om hur jag lever mitt liv. Gör jag livet rättvisa? Tänker jag på att leva så att jag också kan dö när det är dags. Så kommer den där omöjliga frågan; Lever jag det liv som jag önskat mig? Lever jag det liv som jag drömde om? Lever jag livet fullt ut, på det sätt som just jag vill leva. Herregud vilket fråga? Jag har sprungit som en liten råtta i den här labyrinten utan att se något mål, utan att ens se om det fanns andra val att göra, utan att ens tänka på att tiden var ändlig. Och så denna fråga! Nu! Samtidigt känns den viktig. I vårt kära lutherska land vill vi inte slarva bort tiden heller. Någon ordning får det vara! Ta vara på tiden. Jo absolut men hur? Hade jag drömmar? Hade jag det? Det är så svårt att hitta tillbaka till det barn som en gång stod på tröskeln och drömde. Oftast är det lättare att hänga sig fast i det som jag känner att jag saknar. Jag ville gärna vara en älskad, någons allra käraste, någons älskade mamma, en riktig vän. När den barnsligaste besvikelsen lagt sig, det blev inte riktigt som jag önskat, då ser jag att det ändå finns där. Jag blev aldrig evigt och omåttligt älskad men jag blev ju älskad och jag har älskat. Jag är en bra vän åt någon, inte så varm och spontan som jag önskat, inte till så många vänner som jag drömde om, men det blev ändå något åt det hållet. Ändå är det den första tanke som slår mig. Jag lever inte med tillräckligt mycket kärlek i mitt liv. Jag borde leva i ett givande, gnistrande kärleksförhållande. Det är en skam att kärleken är så grå och bleksiktig i nosen. Säger vem? Hur många människor lever i sådana relationer? Hur många har liv som bubblar och kokar av kärlek? Kärlekens apostel. Det är sant, det är vad jag drömde om. Jag ville vara som Jesus. Nja, jag hade nog mer läggning för att vara som tjuren Ferdinand. Jag gillade att leva i fred, att ha lugn och ro, lukta på blommorna och titta på allt vackert. Jag önskade mig ett liv där jag fick lov att vara nöjd. Livets gömda skatter är förnöjsamhet, glädje, förundran, generositet, kärlek, en liten vacker fågelfjäder som Dunderklumpen säger.