2016

Tiden. Tiden? Jag tycker om tiden, den som är kvar, så lång den nu blir och den som har varit. Jag älskar livet och jag älskar mitt liv, som det blev. Ändå mår jag dåligt när de gamla videofilmerna spelas upp, nästan illamående. Jag vill inte kännas vid den där människan som hela tiden anstränger sig så. Det är inte jag. Henne har jag lämnat som ett ormskinn, ett skal, ett yttre, en maskeraddräkt. Det är inte jag. Så förnedrad. Allt som händer på filmsnuttarna är tillkämpat, krampaktigt. Jag minns den tiden. Jag minns den med magkramp och frustration. Instängd i en fälla som då, var omöjlig att komma ur. Fan, vad jag kämpade. När jag ser mig själv på bilderna känner jag, hur ensam jag var, så oälskad och ensam. Jag var motbjudande då också. Fast du hade inte talat om det för mig då, att jag är motbjudande i dina ögon. Inte med ord. Nu vet jag. Den där kvinnan, den där familjen, den fanns faktiskt aldrig till på riktigt. Den var en fantasi, min maskerad, min ensamma kamp. Kärleken hade aldrig funnits, inte någon gång. Det blir så tydligt när bilderna flimrar förbi. Jag kan inte titta. Stackars djälva människa, tänker jag. Det är inte jag. Inte längre. Allt det där är borta. Hon är borta. Jag finns här. En annan. Hur känns det? Hemskt? Så många år, bortkastade. Jag brukar älska att vältra mig i sentimentalitet på nyårsafton. Njuta av hugget i hjärtat vid tanken på hur tiden går. Tänka tillbaka på åren som gått. Känna tårarna tränga fram. I år fanns inget av det kvar, inte något. De andras vilja att skåla snabbt och titta på en spännande film, handlar alltså om att glömma, att inte vilja kännas vid den där människan. Bortkastad tid. Mitt nyårslöfte blir att försöka ta tillbaka min glädje i återseende av mitt liv. Det var inte så som jag trodde. Jag blev lurad. Men det fanns där i alla fall. Något fanns där. Mina ärliga känslor fanns också där, tillsammans med det här missfostret på filmerna. Kan jag förlåta mig själv? Jag är en annan. Jag ska aldrig bli en stackare igen. Den här kallsinniga människan är också jag. Kan de ta varandra i hand, den där kämpande glättiga kvinnan som föreställer mig i filmerna och den här avstängda, känslolösa personen som har rollen idag. Livets maskerad. En helt ny akt har just börjat, 2016. Om jag blundar kan jag höra havet andas.

Livet och havet

På ena sidan av stranden, den vänstra, sitter min dotter och hennes familj, hennes sambo, deras pojkar. De sitter runt en flammande eld. Det är mörkt men ljuset finns där ute längs horisonten. Elden kastar ljus på deras ansikten. De ordnar med kokkärl för att äta tillsammans. Det är varmt. Pojkarnas ben är bruna. Min dotters hår är solblekt och trassligt. Hon är vacker. Längre bort längs den buktande stranden håller min syster på att plocka stenar. Hon samlar dem i handen och kastar dem sedan i försök att få dem att studsa på vattenytan. Längst bort, där bukten tar slut, sitter min mamma uppkrupen på stora stenar vid strandkanten. Hon tittar på mig, hela tiden, men hon ler inte, hon vinkar inte. Hon bara sitter där, drar bort håret från ansiktet när det blåser fram.Vid strandens högra sida har min son och hans familj slagit sig ned. De har också en eld som de sköter om. Sonen rör om i kolhögen så att det sprakar och gnistrar. På hans vänstra sida sitter hustrun med lilla dottern i famnen. Längst bort där bukten tar slut lutar sig min pappa mot stenhällen. Han har en stav i handen som han vilar mot. Han tittar på mig, hela tiden. Ljuden är avlägsna, sönderbrutna fragment av glada barnskratt och mumlande samtal, deras röster som blåser runt i vinden. Jag har gått från min trädgård, längs den gnistrande stigen, mot ljudet av havets andetag.