Livet och havet

På ena sidan av stranden, den vänstra, sitter min dotter och hennes familj, hennes sambo, deras pojkar. De sitter runt en flammande eld. Det är mörkt men ljuset finns där ute längs horisonten. Elden kastar ljus på deras ansikten. De ordnar med kokkärl för att äta tillsammans. Det är varmt. Pojkarnas ben är bruna. Min dotters hår är solblekt och trassligt. Hon är vacker. Längre bort längs den buktande stranden håller min syster på att plocka stenar. Hon samlar dem i handen och kastar dem sedan i försök att få dem att studsa på vattenytan. Längst bort, där bukten tar slut, sitter min mamma uppkrupen på stora stenar vid strandkanten. Hon tittar på mig, hela tiden, men hon ler inte, hon vinkar inte. Hon bara sitter där, drar bort håret från ansiktet när det blåser fram.Vid strandens högra sida har min son och hans familj slagit sig ned. De har också en eld som de sköter om. Sonen rör om i kolhögen så att det sprakar och gnistrar. På hans vänstra sida sitter hustrun med lilla dottern i famnen. Längst bort där bukten tar slut lutar sig min pappa mot stenhällen. Han har en stav i handen som han vilar mot. Han tittar på mig, hela tiden. Ljuden är avlägsna, sönderbrutna fragment av glada barnskratt och mumlande samtal, deras röster som blåser runt i vinden. Jag har gått från min trädgård, längs den gnistrande stigen, mot ljudet av havets andetag.