Tänk att det bästa sättet att få en utsliten led att fungera bättre är att använda den. Jag har lite besvär med mina höftleder och lite annat, knä ibland och tå ibland. Nu kan jag konstatera att ju mer jag rör mig desto bättre men, det krävs bra skor och helst underlag som sviktar. Om jag tar på mina vandrarkängor och stavgår på vägarna runt huset då blir lederna bättre och musklerna mjukare. Men om jag går med vanliga skor på asfalt i storstan, då är jag totalt ”leabruten” dagarna efter. Båda benen småvärker hela tiden och ryggslutet smärtar. De senaste dagarna har jag letat efter hjälp för att få veta vad jag kan göra för att få bättre muskler och vad jag ska tänka på för att gå bättre. Jag letar efter ett helt paket med träningsrörelser, goda råd och bra skor. Som vanligt tror jag att det finns det jag letar efter, överallt. Det är bara att hitta rätt. Men så enkelt är det inte. En ortoped som är lättillgänglig för alla, det verkar vara svårt att få tag i. jag tycker att det som alltid numera slutar i någon form av köp av något som jag dessutom inte vet om det är lösningen. Varan är ofta dyr! I det här fallet är det ett inlägg som jag får till svar när jag letar. Är det lösningen? Jag får leta vidare. En enda artrosskola hitta jag i mitt område. Där fick jag ett välkomnande svar men tro det eller ej. Just den veckan som de tre tillfällena är inlagda där far jag med dotterfamiljen till fjällen. Det är väl typiskt!

Wifi på datorn har varit frånslagen och det tar ett tag innan jag återigen hittar knappen med det lilla sändartornet. Så helt plötsligt ser jag det, efter att ha vänt och vridet på själva datorn utan att se den. Jag är ingen stjärna när det gäller teknik men jag fattar ändå ganska bra de här kommentarerna som andra vanliga användare har skrivit. Det är bara det att det tar en sådan jäkla tid! En duktig dataanvändare fixar sådana små löjliga fel i en handvändning. För mig tar det en dag!

20160313

Ebba Witt Brattström intervjuades i söndagsintervjun och jag lyssnade till en del vid frukostbordet. Martin Wirklin är en bra intervjuare tycker jag. Förmodligen beror det på att jag också gillar ämnet. Kultursvären intresserar mig. Det är intressant att höra hur människor tänker och kulturfolket tänker ju mycket, på sig själva och på mänskligheten och livet. Jag gillar också kulturjournalisterna på tv som exempelvis Ann-Marie Rauer i programmet Sverige.

Brattström har skrivit en ny bok, Århundradets kärlekskrig, en fiktion men med hennes eget uppbrott från det 33-åriga äktenskapet som bas plus hennes kamp för jämställdhet mellan könen och kvinnors självklara rättigheter. Jag förstår av Wirklin att hon går hårt åt mannen i boken. Mannen som naturligtvis kommer att antas vara Horace Engdahl. Vad tycker hon om det undrar Wirklin. Människor som läser boken kommer att utgå ifrån att det mesta är självupplevt även om boken inte är självbiografisk. Ebba Witt Brattström anser att det skulle innebära ett yrkesförbud om hon inte kunde använda sig av sina egna upplevelser, som en av kunskaperna, när hon skriver. Jag är en skrivande människa säger hon. Boken är fiktion. Hade jag velat berätta min egen historia då hade jag skrivit mina memoarer. Vad läsarna tänker och tror kan hon inte bestämma över. Hon är hård tycker jag, samtidigt som jag känner att hon har rätt. Att alltid tänka på andra, att ta hänsyn till den andres ära och rykte, det är också ett kvinnoförtryck. Män brukar inte ha svårt att ta heder och ära av sina övergivna kvinnor. De brukar förbigå dem med några väl valda nedlåtande ord och därefter tystnad. Kvinnorna, som det talas om i männens kulturvärld, är de eftertraktade, de som skapar trånad hos mannen. Jag känner att hon har rätt Ebba Witt Brattström. Kvinnorna måste ta sig rätten att stå, om inte i bredd, så faktiskt stå främst ibland. Kvinnor har rätt att ta plats och att skapa sina egna världar. 

Idag är det lågläge igen. Mina tankar är upptagna av en e-bok jag läser. Den heter Jag tjänar inte. Efter en trevande börja, nästan lite barnslig ton, så har den tagit sig ordentligt och blivit riktigt spännande. Jag vill veta vem det är som fotograferar och vad den dolda historien handlar om. Vem är det som tjänar? Är det kanske båda? Och i vems tjänst står de? Hm, riktigt bra! Så lyssnar jag på Weeping Willows. Jag kände igen namnet på gruppen som jag såg på tv. Det klingade från ungdomstider för mig utan att jag kunde slå fast vilka eller vilken låt från förr som fått mig att minnas dem. Det kommer så småningom. Men de är också bra och han som sjunger har en röst som jag gillar. Med spotify är det lika enkelt att snabbt hitta musiken och börja lyssna som det är att låna e-böcker. Det är något med det här enkla som stör mig. Något pockar på uppmärksamhet från mig men jag vet inte vad ännu. En tanke finns där i hjärnan som liksom rispar på mig inifrån. Vad är det? Igår köpte vi ett våffeljärn. Först leta på nätet efter bästa och sedan antingen köpa direkt på nätet eller strax hitta ett billigare alternativ och köpa i butiken som vi gjorde. Men det stör mig. Från tanke till handling utan något motstånd. Samtidigt så får jag det som jag vill ha. Det är något konstigt, fast jag vet inte vad. Det kommer att utkristallisera sig så småningom. Då återkommer jag i frågan.

P1 spelar in Henning Mankells sista arbete, en pjäs om kärleken, livet och döden. En syster och en bror möts vid deras mammas dödsbädd och hittar tillbaka till det som finns kvar mellan dem, det de båda delar. De upptäcker hur olika de uppfattar det som var, hur olika deras minnen är. Jag uppfattade Mankell som en väldigt stabil och hel människa. När han blev sjuk i cancer och närmade sig döden kände jag att han faktiskt var rädd för att dö. Det var den där rädslan som jag har förstått numera, nu när jag själv börjar bli gammal. Rädslan för att inte få vara med. Sorgen att veta om allt det fantastiska som kommer att hända, allt det som jag inte kommer att få uppleva, inte får delta i, inte får vara med om. Den fanns hos honom och jag blev både förvånad och berörd av hans mänsklighet. Mankell hade ett fantastiskt liv. Han var en levande människa och han ville inte lämna livet och världen, kanske just därför att det var fantastiskt. Det är de som upplever livet som ett helvete, som avskyr sig själva och inte ser någon utväg ur det plågsamma som är livet. De vill förstås undkomma och lämna det onda. Fast jag känner att en undran genast infinner sig, om det ändå inte finns en gnutta hopp även hos dem. Jag undrar. Jag räknar de här känslorna till det som styrs av vår egen hjärna, våra tankar. Men kanske är det också en hel del biokemi? Så tänker jag att det också har att göra med egenmakt. Om det finns en möjlighet till förändring, som ligger i mig själv, då kanske inte hoppet lämnar. Om det plågsamma styrs av sådant som jag inte själv kan påverka på något vis, andra hatiska och våldsamma människor eller en grym sjukdom som inte går att stoppa. Kanske vill man då lämna livet. Till sist måste jag ju det, oavsett om jag vill eller inte.

Jag läste på Sveriges Radios sidor på nätet. Så mycket intressant kultur! Dit måste jag hitta igen. Tyvärr fanns ingen uppgift om sändningstiden för Mankells pjäs. Hur ska jag komma ihåg det? Svaret är kanske att jag ska börja lyssna mer aktivt på P1 kultur. Så är det nog!

Jag är en kulturtant! Vackra ting att se på, inspirerande musik eller ord, det får mina känslor att röra på sig. Ibland får jag känslan att jag vill äga. Jag tror att det handlar om att jag vill uppleva igen. Jag längtar efter att känna den där känslan igen. Ögat kan inte titta sig mätt. Så fantastiskt, så skickligt, så vackert eller roligt, så stimulerande och vitaliserande. Man tittar eller lyssnar, men när man vänder sig om är det borta. Var är känslan av beundran inför något större, något som lyfter själen utanför det triviala. Konsten i alla former kan få fram den känslan. Och smaken är som baken. Allt gillar man inte men då och då glimrar guldet till och det kan man gömma i sitt inre. Långt inne i hjärnan bildar upplevelserna ett fundament som annat kan vila på. Att se och höra skönhet är bra för själen tror jag. När man ser andras ansträngningar för att fånga det där som egentligen är omöjligt att fånga och ändå gör de det. Det skapar hos mig en längtan att också försöka. Kan jag återge för andra det jag ser och hör. Magin i livet. För mig finns det mycket som räknas in i livets under. Ett barns doft eller doften av bröd och mat. Vindens smekning och doften av hav och jersmine. Hudens sensationer när kroppen sjunker ner i sommarvatten, första klunken av ett riktig gott vin eller den där koppen kaffe man längtat efter, som är så fantastiskt god, himlens djupblå oändlighet, stjärnornas ofattbara mångfald, stenens skrovliga sparsmakade färgskala. Om man längtar efter sensationer, finns de alldeles nära, i kontrast till det vardagliga grå och förutsägbara. Men jag tror att man måste öva sig, som med allt annat. Jag måste träna sinnena så att de står i min tjänst. Det innebär att ständigt söka efter det där som skapar små lyckorus genom kroppen. Det där som skapar beundran för andras prestationer och andras kreativa skapande. Vad bra han sjunger! Vilka fantastiska broderier (på Röhska igår). Så tänker kulturtanten, som är jag.

Jag tror att det är samma sak med tänkandet, alltså betraktandet av samhället, människorna och livet. Man måste öva! Förra gången jag var i Stockholm såg jag bland annat fotoutställningar på Fotografiska, däribland en med relativt okända fotografer. De hade fått uppdraget att med ett antal bilder skildra ett tema eller sammanhang. Återigen känner jag beundran. Där fanns till exempel en grupp bilder av en pojke med koppling till skolmiljö. Utan någon stödjande text kunde konstnären/ fotografen visa på utanförskapet och de svåra skador som mobbing ger en ung människa. Det var så gripande. Fantastiskt skickligt! Vad mycket seende och tänkande och skapande som ligger bakom ett sådant arbete. Öva och öva igen! Öva att se och förstå. Öva att återge känslorna.

En sak har jag gemensamt med många kvinnor. Jag tittar gärna på bilder av vackra kläder, smycken och små barn. Den nyfödde lille Oscar, prins av Sverige, är så väldigt söt där han snusar under en filt. Om man fått lyckan att själv föda barn, vet man hur gott han doftar, hur varm och lite fuktig han är och hur fantastiskt de små fjäderlätta andetagen låter. Jag beklagar att barnet genast får en sådan konstig titel klistrad på sig. Det kunde han sluppit men det finns värre öden i världen. Att födas som prins i Sverige innebär visserligen att han måste ställa upp på en massa dumheter men det innebär också ett rikt och välmående liv, ett bättre liv än de flesta små nyfödda kan se fram emot. De unga föräldrarna tycks också ha goda rådgivare runt omkring sig och de verkar vara väldigt förnuftiga egna personer. Den lille grabben delar sitt öde med alla andra små barn, det vill säga att vara tantfavoriter. Nyligen hade jag förmånen att få hålla en liten unge i famnen. De är så varma! Denna urvärme som kommer från naturens egna energiprocesser, alltings växande, känns verkligen livgivande för en frusen farmor. Det kallnade vuxenhjärtat smälter ovillkorligen. Armarna och benen är så mjuka! Inga stela leder där inte. Och kinden är så len. Ingenting är lika mjukt som en barnkind. Det är en förmån att få komma nära. Vi får alla förmånen att titta så nära på Oscar och hänföras av undret. Hur är det möjligt att något så vackert kommer ur de egna kropparna. Hela spektaklet med kungahuset får mig ibland att sucka. Just den här, deras skyldighet att låta oss andra delta i det mest privata, måste kännas svårt. Just då har vi störst anledning att visa respekt. Svensk massmedia är riktigt bra på det, tack och lov.

Pojkarna växer ur barnskorna. Jag sörjer lite för egen del. Barn är mycket roligare än ungdomar. Ungdomar har så fullt upp med sig själva att de inte har ork att ta sig utanför sitt eget skinn. Det är trist för de andra runt omkring. Numera är pojkarna ofta, inte alltid, men alltför ofta tycker jag, de är försjunkna i sina egna tankar och i sin egen värld. Det känns som om jag står utanför och de ser mig inte alls. Mina pojkar, mina barnbarn, har slutat med sina glada barnansikten. Jag tänker att det måste kosta på att alltid vara så allvarliga och på sin vakt. Jag tänker också att vi vuxna skulle se barnen som våra spegelbilder, se deras ansikten och fundera över deras stela mimik, deras återhållsamma presentation av sig själva. Jag tänker, är deras värld så farlig? Är det en risk att vara för öppen och inbjudande, riskerar man att råka illa ut. Hur är det med vuxenvärlden? Finns det något annat där än ett showroom. Vi visar upp oss, coola, rädda för varandra. Att vara människa är nästan som att vara svag. Du får inte rodna, svettas eller fisa. Du får inte vara för vit eller för brun, för tjock eller för smal. Du måste ha muskler men inte för mycket. Ditt hem ska vara som en veckotidning och maten du serverar ska hålla nästan Michelinehöjd. Ve och fasa att inte klara av att hålla jämna steg med de som anser sig sätta ribban. Vilken ångest det måste skapa hos alla. Vi blir som hetsade djur som oroligt går och väntar på attacker. Vi måste försvara oss. Barnen lär sig under tiden de växer att inte visa för mycket. Blir du jätteglad när du möter din bästa kompis kanske andra barn påstår att du är bög eller också tar kompisen chansen att spela maktspel med dig. Får man vara jätteglad idag? Jag undrar när jag ser mina fina pojkar med sina slutna ansikten, måste det verkligen bli så här? Finns det någon lösning? Jag tror fortfarande på ett annat samhälle. Ett samhälle där vi litar på varandra, där vi tror att den andre också gör sitt allra bästa för vårt gemensamma bästa. Ligger det något värde i den förhärdade, hårdnade människan undrar jag. 

Häromdagen ansökte jag om pension. Det blir ingen chock för mig när det gäller storleken på pensionen. Jag har hela tiden varit medveten om att det blir fattigpension för min del. Hur konstigt det än kan låta i andras öron så är jag inte orolig. På något vis vet jag att jag klarar att avstå. Det är annat än konsumtion som ger mig glädje. Om det blir nödvändigt att avstå. Sanningen är ju att jag har en man som haft en god inkomst och en bra pension idag. Vi bor billigt och har inga stora vanor. Barnen finns nära mig. Jag är som Klas Klättermus, tyvärr kanske. Jag går till mina vänner. De säger inte nej. För om jag rätt dom känner så delar dom med mig. Faderullan lej! Mina stackars vänner har väl inget annat val. Men jag är faktiskt bra på att avstå, om det skulle knipa. Jag kan vända på slantarna och laga billig mat som ändå är god. Jag kan sy nödvändiga kläder av det som andra har sakat. Jag är inte beroende av smink, parfymer och andra typiska kvinnogrejer. Frissan har jag slutat gå till för flera år sedan. Det är nödvändig konsumtion av tandvård och hälsovård som jag inte kan avstå ifrån. Jag hoppas att pengarna skall räcka till sådant. Sedan finns det så mycket roligt att göra i världen. Så sant och visst lockar sådant som att resa till storstaden och gå på restaurang och teater.  Men om jag måste avstå från det, så är jag väldigt bra på att roa mig själv i vardagen. En liten festlig glimt emellanåt räcker. Kanske är jag en väldigt trist människa eller en väldigt lyckligt lottad? En som nöjer sig med ganska lite extra. Jag har alltid gillat vardag mer än fest. Jag tycker faktiskt om vardagen. Det jag inte gillar är den stress och jäkt som finns i vardagslivet idag. Den har jag alltid bekämpat på mina små märkliga och konstiga sätt. Jag har glidit undan och bara gjort tillfälliga inhopp på arbetsmarknadens cirkusscen. Nöjt mig med lite. Det känns väldigt förmätet att påstå det. Jag tycker alltid att jag får mer än jag egentligen gjort mig förtjänt av. Jag tycker faktiskt att jag har haft och på många sätt har ett superliv. Är inte det fantastiskt! 

Jag undrar hur det kommer att se ut i framtiden när det gäller butiker av olika slag. Med all säkerhet kommer näthandeln att öka. Eftersom jag tillhör en av alla dem som gärna handlar på nätet, jag köper till exempel schampo och underkläder, så slås jag av tanken vad det kommer att innebära på sikt. Det är inte särskilt kul att gå i affärer tycker jag. Samtidigt vill jag ju ha en stad som lever, där människor rör sig och möts.  På ett sätt är det vilsamt att gå bland andra utan att ha en direktkontakt. Man ler lite mot varandra när man ska samsas framför diskarna eller plöjer fram med varuvagnen helst utan att krocka. Tänk om den här världen försvann. Tanken finns där genast som ett svar. Så här var det inte i min barndom. Det fanns inga gigantiska varuhus eller ett varuutbud som det vi har idag. Och det var ett alldeles utmärkt liv. Konsumtionen, återigen, konsumtionen. Den har fått alldeles för stor plats i mitt liv. Jag tror att jag ändå tillhör dem som inte bara ägnar mig åt konsumtion. Så är det ändå en tillfredsställelse att genast hitta det som jag vill ha, det jag tror att jag behöver, och köpa det genast. Kommer vi bara att konsumera ännu mera, när livstillfredsställelsen i att köpa är så nära som ett tryck på nätet eller kommer den att minska. Jag känner när jag tänker på det att en del av konsumtionssamhället också är att vistas tillsammans med många människor som alla är upptagna av att bli lyckliga genom att köpa varor. Vi befinner oss i en grupp med väldigt många som inte är hotfulla. Vi gör allihop samma saker och vi försöker hålla sams. Kommer vi att bli mera främmande igen, för varandra, eller söker vi andra sätt att mötas utan att vara alltför rädda. Vad svårt det är att tänka sig en framtid som jag vet att jag inte kommer att vara med i. Mitt behov av andra människor är begränsat, som för alla, men jag behöver vara ifred mer än många andra. En så´n som jag kommer kanske att bli mer isolerad? Jag minns med vemod och längtan, de där söndagarna då jag kom ut från huslängan där vi bodde och det var tyst och stilla ute. Dagarna jag minns har klarblå himmel och glittrande vårsol, kraschande is på vattenpölarna och enstaka fågelsång. Ibland kunde jag höra kyrkklockor på avstånd. Det var så vackert och så vilsamt. Vad kommer världen att bjuda på framöver? Visst vill jag veta, egentligen. Livet är spännande!