Pojkarna växer ur barnskorna. Jag sörjer lite för egen del. Barn är mycket roligare än ungdomar. Ungdomar har så fullt upp med sig själva att de inte har ork att ta sig utanför sitt eget skinn. Det är trist för de andra runt omkring. Numera är pojkarna ofta, inte alltid, men alltför ofta tycker jag, de är försjunkna i sina egna tankar och i sin egen värld. Det känns som om jag står utanför och de ser mig inte alls. Mina pojkar, mina barnbarn, har slutat med sina glada barnansikten. Jag tänker att det måste kosta på att alltid vara så allvarliga och på sin vakt. Jag tänker också att vi vuxna skulle se barnen som våra spegelbilder, se deras ansikten och fundera över deras stela mimik, deras återhållsamma presentation av sig själva. Jag tänker, är deras värld så farlig? Är det en risk att vara för öppen och inbjudande, riskerar man att råka illa ut. Hur är det med vuxenvärlden? Finns det något annat där än ett showroom. Vi visar upp oss, coola, rädda för varandra. Att vara människa är nästan som att vara svag. Du får inte rodna, svettas eller fisa. Du får inte vara för vit eller för brun, för tjock eller för smal. Du måste ha muskler men inte för mycket. Ditt hem ska vara som en veckotidning och maten du serverar ska hålla nästan Michelinehöjd. Ve och fasa att inte klara av att hålla jämna steg med de som anser sig sätta ribban. Vilken ångest det måste skapa hos alla. Vi blir som hetsade djur som oroligt går och väntar på attacker. Vi måste försvara oss. Barnen lär sig under tiden de växer att inte visa för mycket. Blir du jätteglad när du möter din bästa kompis kanske andra barn påstår att du är bög eller också tar kompisen chansen att spela maktspel med dig. Får man vara jätteglad idag? Jag undrar när jag ser mina fina pojkar med sina slutna ansikten, måste det verkligen bli så här? Finns det någon lösning? Jag tror fortfarande på ett annat samhälle. Ett samhälle där vi litar på varandra, där vi tror att den andre också gör sitt allra bästa för vårt gemensamma bästa. Ligger det något värde i den förhärdade, hårdnade människan undrar jag.