En sak har jag gemensamt med många kvinnor. Jag tittar gärna på bilder av vackra kläder, smycken och små barn. Den nyfödde lille Oscar, prins av Sverige, är så väldigt söt där han snusar under en filt. Om man fått lyckan att själv föda barn, vet man hur gott han doftar, hur varm och lite fuktig han är och hur fantastiskt de små fjäderlätta andetagen låter. Jag beklagar att barnet genast får en sådan konstig titel klistrad på sig. Det kunde han sluppit men det finns värre öden i världen. Att födas som prins i Sverige innebär visserligen att han måste ställa upp på en massa dumheter men det innebär också ett rikt och välmående liv, ett bättre liv än de flesta små nyfödda kan se fram emot. De unga föräldrarna tycks också ha goda rådgivare runt omkring sig och de verkar vara väldigt förnuftiga egna personer. Den lille grabben delar sitt öde med alla andra små barn, det vill säga att vara tantfavoriter. Nyligen hade jag förmånen att få hålla en liten unge i famnen. De är så varma! Denna urvärme som kommer från naturens egna energiprocesser, alltings växande, känns verkligen livgivande för en frusen farmor. Det kallnade vuxenhjärtat smälter ovillkorligen. Armarna och benen är så mjuka! Inga stela leder där inte. Och kinden är så len. Ingenting är lika mjukt som en barnkind. Det är en förmån att få komma nära. Vi får alla förmånen att titta så nära på Oscar och hänföras av undret. Hur är det möjligt att något så vackert kommer ur de egna kropparna. Hela spektaklet med kungahuset får mig ibland att sucka. Just den här, deras skyldighet att låta oss andra delta i det mest privata, måste kännas svårt. Just då har vi störst anledning att visa respekt. Svensk massmedia är riktigt bra på det, tack och lov.