Jag är en kulturtant! Vackra ting att se på, inspirerande musik eller ord, det får mina känslor att röra på sig. Ibland får jag känslan att jag vill äga. Jag tror att det handlar om att jag vill uppleva igen. Jag längtar efter att känna den där känslan igen. Ögat kan inte titta sig mätt. Så fantastiskt, så skickligt, så vackert eller roligt, så stimulerande och vitaliserande. Man tittar eller lyssnar, men när man vänder sig om är det borta. Var är känslan av beundran inför något större, något som lyfter själen utanför det triviala. Konsten i alla former kan få fram den känslan. Och smaken är som baken. Allt gillar man inte men då och då glimrar guldet till och det kan man gömma i sitt inre. Långt inne i hjärnan bildar upplevelserna ett fundament som annat kan vila på. Att se och höra skönhet är bra för själen tror jag. När man ser andras ansträngningar för att fånga det där som egentligen är omöjligt att fånga och ändå gör de det. Det skapar hos mig en längtan att också försöka. Kan jag återge för andra det jag ser och hör. Magin i livet. För mig finns det mycket som räknas in i livets under. Ett barns doft eller doften av bröd och mat. Vindens smekning och doften av hav och jersmine. Hudens sensationer när kroppen sjunker ner i sommarvatten, första klunken av ett riktig gott vin eller den där koppen kaffe man längtat efter, som är så fantastiskt god, himlens djupblå oändlighet, stjärnornas ofattbara mångfald, stenens skrovliga sparsmakade färgskala. Om man längtar efter sensationer, finns de alldeles nära, i kontrast till det vardagliga grå och förutsägbara. Men jag tror att man måste öva sig, som med allt annat. Jag måste träna sinnena så att de står i min tjänst. Det innebär att ständigt söka efter det där som skapar små lyckorus genom kroppen. Det där som skapar beundran för andras prestationer och andras kreativa skapande. Vad bra han sjunger! Vilka fantastiska broderier (på Röhska igår). Så tänker kulturtanten, som är jag.

Jag tror att det är samma sak med tänkandet, alltså betraktandet av samhället, människorna och livet. Man måste öva! Förra gången jag var i Stockholm såg jag bland annat fotoutställningar på Fotografiska, däribland en med relativt okända fotografer. De hade fått uppdraget att med ett antal bilder skildra ett tema eller sammanhang. Återigen känner jag beundran. Där fanns till exempel en grupp bilder av en pojke med koppling till skolmiljö. Utan någon stödjande text kunde konstnären/ fotografen visa på utanförskapet och de svåra skador som mobbing ger en ung människa. Det var så gripande. Fantastiskt skickligt! Vad mycket seende och tänkande och skapande som ligger bakom ett sådant arbete. Öva och öva igen! Öva att se och förstå. Öva att återge känslorna.