Tänk att det bästa sättet att få en utsliten led att fungera bättre är att använda den. Jag har lite besvär med mina höftleder och lite annat, knä ibland och tå ibland. Nu kan jag konstatera att ju mer jag rör mig desto bättre men, det krävs bra skor och helst underlag som sviktar. Om jag tar på mina vandrarkängor och stavgår på vägarna runt huset då blir lederna bättre och musklerna mjukare. Men om jag går med vanliga skor på asfalt i storstan, då är jag totalt ”leabruten” dagarna efter. Båda benen småvärker hela tiden och ryggslutet smärtar. De senaste dagarna har jag letat efter hjälp för att få veta vad jag kan göra för att få bättre muskler och vad jag ska tänka på för att gå bättre. Jag letar efter ett helt paket med träningsrörelser, goda råd och bra skor. Som vanligt tror jag att det finns det jag letar efter, överallt. Det är bara att hitta rätt. Men så enkelt är det inte. En ortoped som är lättillgänglig för alla, det verkar vara svårt att få tag i. jag tycker att det som alltid numera slutar i någon form av köp av något som jag dessutom inte vet om det är lösningen. Varan är ofta dyr! I det här fallet är det ett inlägg som jag får till svar när jag letar. Är det lösningen? Jag får leta vidare. En enda artrosskola hitta jag i mitt område. Där fick jag ett välkomnande svar men tro det eller ej. Just den veckan som de tre tillfällena är inlagda där far jag med dotterfamiljen till fjällen. Det är väl typiskt!

Wifi på datorn har varit frånslagen och det tar ett tag innan jag återigen hittar knappen med det lilla sändartornet. Så helt plötsligt ser jag det, efter att ha vänt och vridet på själva datorn utan att se den. Jag är ingen stjärna när det gäller teknik men jag fattar ändå ganska bra de här kommentarerna som andra vanliga användare har skrivit. Det är bara det att det tar en sådan jäkla tid! En duktig dataanvändare fixar sådana små löjliga fel i en handvändning. För mig tar det en dag!

20160313

Ebba Witt Brattström intervjuades i söndagsintervjun och jag lyssnade till en del vid frukostbordet. Martin Wirklin är en bra intervjuare tycker jag. Förmodligen beror det på att jag också gillar ämnet. Kultursvären intresserar mig. Det är intressant att höra hur människor tänker och kulturfolket tänker ju mycket, på sig själva och på mänskligheten och livet. Jag gillar också kulturjournalisterna på tv som exempelvis Ann-Marie Rauer i programmet Sverige.

Brattström har skrivit en ny bok, Århundradets kärlekskrig, en fiktion men med hennes eget uppbrott från det 33-åriga äktenskapet som bas plus hennes kamp för jämställdhet mellan könen och kvinnors självklara rättigheter. Jag förstår av Wirklin att hon går hårt åt mannen i boken. Mannen som naturligtvis kommer att antas vara Horace Engdahl. Vad tycker hon om det undrar Wirklin. Människor som läser boken kommer att utgå ifrån att det mesta är självupplevt även om boken inte är självbiografisk. Ebba Witt Brattström anser att det skulle innebära ett yrkesförbud om hon inte kunde använda sig av sina egna upplevelser, som en av kunskaperna, när hon skriver. Jag är en skrivande människa säger hon. Boken är fiktion. Hade jag velat berätta min egen historia då hade jag skrivit mina memoarer. Vad läsarna tänker och tror kan hon inte bestämma över. Hon är hård tycker jag, samtidigt som jag känner att hon har rätt. Att alltid tänka på andra, att ta hänsyn till den andres ära och rykte, det är också ett kvinnoförtryck. Män brukar inte ha svårt att ta heder och ära av sina övergivna kvinnor. De brukar förbigå dem med några väl valda nedlåtande ord och därefter tystnad. Kvinnorna, som det talas om i männens kulturvärld, är de eftertraktade, de som skapar trånad hos mannen. Jag känner att hon har rätt Ebba Witt Brattström. Kvinnorna måste ta sig rätten att stå, om inte i bredd, så faktiskt stå främst ibland. Kvinnor har rätt att ta plats och att skapa sina egna världar. 

Idag är det lågläge igen. Mina tankar är upptagna av en e-bok jag läser. Den heter Jag tjänar inte. Efter en trevande börja, nästan lite barnslig ton, så har den tagit sig ordentligt och blivit riktigt spännande. Jag vill veta vem det är som fotograferar och vad den dolda historien handlar om. Vem är det som tjänar? Är det kanske båda? Och i vems tjänst står de? Hm, riktigt bra! Så lyssnar jag på Weeping Willows. Jag kände igen namnet på gruppen som jag såg på tv. Det klingade från ungdomstider för mig utan att jag kunde slå fast vilka eller vilken låt från förr som fått mig att minnas dem. Det kommer så småningom. Men de är också bra och han som sjunger har en röst som jag gillar. Med spotify är det lika enkelt att snabbt hitta musiken och börja lyssna som det är att låna e-böcker. Det är något med det här enkla som stör mig. Något pockar på uppmärksamhet från mig men jag vet inte vad ännu. En tanke finns där i hjärnan som liksom rispar på mig inifrån. Vad är det? Igår köpte vi ett våffeljärn. Först leta på nätet efter bästa och sedan antingen köpa direkt på nätet eller strax hitta ett billigare alternativ och köpa i butiken som vi gjorde. Men det stör mig. Från tanke till handling utan något motstånd. Samtidigt så får jag det som jag vill ha. Det är något konstigt, fast jag vet inte vad. Det kommer att utkristallisera sig så småningom. Då återkommer jag i frågan.

P1 spelar in Henning Mankells sista arbete, en pjäs om kärleken, livet och döden. En syster och en bror möts vid deras mammas dödsbädd och hittar tillbaka till det som finns kvar mellan dem, det de båda delar. De upptäcker hur olika de uppfattar det som var, hur olika deras minnen är. Jag uppfattade Mankell som en väldigt stabil och hel människa. När han blev sjuk i cancer och närmade sig döden kände jag att han faktiskt var rädd för att dö. Det var den där rädslan som jag har förstått numera, nu när jag själv börjar bli gammal. Rädslan för att inte få vara med. Sorgen att veta om allt det fantastiska som kommer att hända, allt det som jag inte kommer att få uppleva, inte får delta i, inte får vara med om. Den fanns hos honom och jag blev både förvånad och berörd av hans mänsklighet. Mankell hade ett fantastiskt liv. Han var en levande människa och han ville inte lämna livet och världen, kanske just därför att det var fantastiskt. Det är de som upplever livet som ett helvete, som avskyr sig själva och inte ser någon utväg ur det plågsamma som är livet. De vill förstås undkomma och lämna det onda. Fast jag känner att en undran genast infinner sig, om det ändå inte finns en gnutta hopp även hos dem. Jag undrar. Jag räknar de här känslorna till det som styrs av vår egen hjärna, våra tankar. Men kanske är det också en hel del biokemi? Så tänker jag att det också har att göra med egenmakt. Om det finns en möjlighet till förändring, som ligger i mig själv, då kanske inte hoppet lämnar. Om det plågsamma styrs av sådant som jag inte själv kan påverka på något vis, andra hatiska och våldsamma människor eller en grym sjukdom som inte går att stoppa. Kanske vill man då lämna livet. Till sist måste jag ju det, oavsett om jag vill eller inte.

Jag läste på Sveriges Radios sidor på nätet. Så mycket intressant kultur! Dit måste jag hitta igen. Tyvärr fanns ingen uppgift om sändningstiden för Mankells pjäs. Hur ska jag komma ihåg det? Svaret är kanske att jag ska börja lyssna mer aktivt på P1 kultur. Så är det nog!

Jag är en kulturtant! Vackra ting att se på, inspirerande musik eller ord, det får mina känslor att röra på sig. Ibland får jag känslan att jag vill äga. Jag tror att det handlar om att jag vill uppleva igen. Jag längtar efter att känna den där känslan igen. Ögat kan inte titta sig mätt. Så fantastiskt, så skickligt, så vackert eller roligt, så stimulerande och vitaliserande. Man tittar eller lyssnar, men när man vänder sig om är det borta. Var är känslan av beundran inför något större, något som lyfter själen utanför det triviala. Konsten i alla former kan få fram den känslan. Och smaken är som baken. Allt gillar man inte men då och då glimrar guldet till och det kan man gömma i sitt inre. Långt inne i hjärnan bildar upplevelserna ett fundament som annat kan vila på. Att se och höra skönhet är bra för själen tror jag. När man ser andras ansträngningar för att fånga det där som egentligen är omöjligt att fånga och ändå gör de det. Det skapar hos mig en längtan att också försöka. Kan jag återge för andra det jag ser och hör. Magin i livet. För mig finns det mycket som räknas in i livets under. Ett barns doft eller doften av bröd och mat. Vindens smekning och doften av hav och jersmine. Hudens sensationer när kroppen sjunker ner i sommarvatten, första klunken av ett riktig gott vin eller den där koppen kaffe man längtat efter, som är så fantastiskt god, himlens djupblå oändlighet, stjärnornas ofattbara mångfald, stenens skrovliga sparsmakade färgskala. Om man längtar efter sensationer, finns de alldeles nära, i kontrast till det vardagliga grå och förutsägbara. Men jag tror att man måste öva sig, som med allt annat. Jag måste träna sinnena så att de står i min tjänst. Det innebär att ständigt söka efter det där som skapar små lyckorus genom kroppen. Det där som skapar beundran för andras prestationer och andras kreativa skapande. Vad bra han sjunger! Vilka fantastiska broderier (på Röhska igår). Så tänker kulturtanten, som är jag.

Jag tror att det är samma sak med tänkandet, alltså betraktandet av samhället, människorna och livet. Man måste öva! Förra gången jag var i Stockholm såg jag bland annat fotoutställningar på Fotografiska, däribland en med relativt okända fotografer. De hade fått uppdraget att med ett antal bilder skildra ett tema eller sammanhang. Återigen känner jag beundran. Där fanns till exempel en grupp bilder av en pojke med koppling till skolmiljö. Utan någon stödjande text kunde konstnären/ fotografen visa på utanförskapet och de svåra skador som mobbing ger en ung människa. Det var så gripande. Fantastiskt skickligt! Vad mycket seende och tänkande och skapande som ligger bakom ett sådant arbete. Öva och öva igen! Öva att se och förstå. Öva att återge känslorna.

En sak har jag gemensamt med många kvinnor. Jag tittar gärna på bilder av vackra kläder, smycken och små barn. Den nyfödde lille Oscar, prins av Sverige, är så väldigt söt där han snusar under en filt. Om man fått lyckan att själv föda barn, vet man hur gott han doftar, hur varm och lite fuktig han är och hur fantastiskt de små fjäderlätta andetagen låter. Jag beklagar att barnet genast får en sådan konstig titel klistrad på sig. Det kunde han sluppit men det finns värre öden i världen. Att födas som prins i Sverige innebär visserligen att han måste ställa upp på en massa dumheter men det innebär också ett rikt och välmående liv, ett bättre liv än de flesta små nyfödda kan se fram emot. De unga föräldrarna tycks också ha goda rådgivare runt omkring sig och de verkar vara väldigt förnuftiga egna personer. Den lille grabben delar sitt öde med alla andra små barn, det vill säga att vara tantfavoriter. Nyligen hade jag förmånen att få hålla en liten unge i famnen. De är så varma! Denna urvärme som kommer från naturens egna energiprocesser, alltings växande, känns verkligen livgivande för en frusen farmor. Det kallnade vuxenhjärtat smälter ovillkorligen. Armarna och benen är så mjuka! Inga stela leder där inte. Och kinden är så len. Ingenting är lika mjukt som en barnkind. Det är en förmån att få komma nära. Vi får alla förmånen att titta så nära på Oscar och hänföras av undret. Hur är det möjligt att något så vackert kommer ur de egna kropparna. Hela spektaklet med kungahuset får mig ibland att sucka. Just den här, deras skyldighet att låta oss andra delta i det mest privata, måste kännas svårt. Just då har vi störst anledning att visa respekt. Svensk massmedia är riktigt bra på det, tack och lov.

Pojkarna växer ur barnskorna. Jag sörjer lite för egen del. Barn är mycket roligare än ungdomar. Ungdomar har så fullt upp med sig själva att de inte har ork att ta sig utanför sitt eget skinn. Det är trist för de andra runt omkring. Numera är pojkarna ofta, inte alltid, men alltför ofta tycker jag, de är försjunkna i sina egna tankar och i sin egen värld. Det känns som om jag står utanför och de ser mig inte alls. Mina pojkar, mina barnbarn, har slutat med sina glada barnansikten. Jag tänker att det måste kosta på att alltid vara så allvarliga och på sin vakt. Jag tänker också att vi vuxna skulle se barnen som våra spegelbilder, se deras ansikten och fundera över deras stela mimik, deras återhållsamma presentation av sig själva. Jag tänker, är deras värld så farlig? Är det en risk att vara för öppen och inbjudande, riskerar man att råka illa ut. Hur är det med vuxenvärlden? Finns det något annat där än ett showroom. Vi visar upp oss, coola, rädda för varandra. Att vara människa är nästan som att vara svag. Du får inte rodna, svettas eller fisa. Du får inte vara för vit eller för brun, för tjock eller för smal. Du måste ha muskler men inte för mycket. Ditt hem ska vara som en veckotidning och maten du serverar ska hålla nästan Michelinehöjd. Ve och fasa att inte klara av att hålla jämna steg med de som anser sig sätta ribban. Vilken ångest det måste skapa hos alla. Vi blir som hetsade djur som oroligt går och väntar på attacker. Vi måste försvara oss. Barnen lär sig under tiden de växer att inte visa för mycket. Blir du jätteglad när du möter din bästa kompis kanske andra barn påstår att du är bög eller också tar kompisen chansen att spela maktspel med dig. Får man vara jätteglad idag? Jag undrar när jag ser mina fina pojkar med sina slutna ansikten, måste det verkligen bli så här? Finns det någon lösning? Jag tror fortfarande på ett annat samhälle. Ett samhälle där vi litar på varandra, där vi tror att den andre också gör sitt allra bästa för vårt gemensamma bästa. Ligger det något värde i den förhärdade, hårdnade människan undrar jag. 

Häromdagen ansökte jag om pension. Det blir ingen chock för mig när det gäller storleken på pensionen. Jag har hela tiden varit medveten om att det blir fattigpension för min del. Hur konstigt det än kan låta i andras öron så är jag inte orolig. På något vis vet jag att jag klarar att avstå. Det är annat än konsumtion som ger mig glädje. Om det blir nödvändigt att avstå. Sanningen är ju att jag har en man som haft en god inkomst och en bra pension idag. Vi bor billigt och har inga stora vanor. Barnen finns nära mig. Jag är som Klas Klättermus, tyvärr kanske. Jag går till mina vänner. De säger inte nej. För om jag rätt dom känner så delar dom med mig. Faderullan lej! Mina stackars vänner har väl inget annat val. Men jag är faktiskt bra på att avstå, om det skulle knipa. Jag kan vända på slantarna och laga billig mat som ändå är god. Jag kan sy nödvändiga kläder av det som andra har sakat. Jag är inte beroende av smink, parfymer och andra typiska kvinnogrejer. Frissan har jag slutat gå till för flera år sedan. Det är nödvändig konsumtion av tandvård och hälsovård som jag inte kan avstå ifrån. Jag hoppas att pengarna skall räcka till sådant. Sedan finns det så mycket roligt att göra i världen. Så sant och visst lockar sådant som att resa till storstaden och gå på restaurang och teater.  Men om jag måste avstå från det, så är jag väldigt bra på att roa mig själv i vardagen. En liten festlig glimt emellanåt räcker. Kanske är jag en väldigt trist människa eller en väldigt lyckligt lottad? En som nöjer sig med ganska lite extra. Jag har alltid gillat vardag mer än fest. Jag tycker faktiskt om vardagen. Det jag inte gillar är den stress och jäkt som finns i vardagslivet idag. Den har jag alltid bekämpat på mina små märkliga och konstiga sätt. Jag har glidit undan och bara gjort tillfälliga inhopp på arbetsmarknadens cirkusscen. Nöjt mig med lite. Det känns väldigt förmätet att påstå det. Jag tycker alltid att jag får mer än jag egentligen gjort mig förtjänt av. Jag tycker faktiskt att jag har haft och på många sätt har ett superliv. Är inte det fantastiskt! 

Jag undrar hur det kommer att se ut i framtiden när det gäller butiker av olika slag. Med all säkerhet kommer näthandeln att öka. Eftersom jag tillhör en av alla dem som gärna handlar på nätet, jag köper till exempel schampo och underkläder, så slås jag av tanken vad det kommer att innebära på sikt. Det är inte särskilt kul att gå i affärer tycker jag. Samtidigt vill jag ju ha en stad som lever, där människor rör sig och möts.  På ett sätt är det vilsamt att gå bland andra utan att ha en direktkontakt. Man ler lite mot varandra när man ska samsas framför diskarna eller plöjer fram med varuvagnen helst utan att krocka. Tänk om den här världen försvann. Tanken finns där genast som ett svar. Så här var det inte i min barndom. Det fanns inga gigantiska varuhus eller ett varuutbud som det vi har idag. Och det var ett alldeles utmärkt liv. Konsumtionen, återigen, konsumtionen. Den har fått alldeles för stor plats i mitt liv. Jag tror att jag ändå tillhör dem som inte bara ägnar mig åt konsumtion. Så är det ändå en tillfredsställelse att genast hitta det som jag vill ha, det jag tror att jag behöver, och köpa det genast. Kommer vi bara att konsumera ännu mera, när livstillfredsställelsen i att köpa är så nära som ett tryck på nätet eller kommer den att minska. Jag känner när jag tänker på det att en del av konsumtionssamhället också är att vistas tillsammans med många människor som alla är upptagna av att bli lyckliga genom att köpa varor. Vi befinner oss i en grupp med väldigt många som inte är hotfulla. Vi gör allihop samma saker och vi försöker hålla sams. Kommer vi att bli mera främmande igen, för varandra, eller söker vi andra sätt att mötas utan att vara alltför rädda. Vad svårt det är att tänka sig en framtid som jag vet att jag inte kommer att vara med i. Mitt behov av andra människor är begränsat, som för alla, men jag behöver vara ifred mer än många andra. En så´n som jag kommer kanske att bli mer isolerad? Jag minns med vemod och längtan, de där söndagarna då jag kom ut från huslängan där vi bodde och det var tyst och stilla ute. Dagarna jag minns har klarblå himmel och glittrande vårsol, kraschande is på vattenpölarna och enstaka fågelsång. Ibland kunde jag höra kyrkklockor på avstånd. Det var så vackert och så vilsamt. Vad kommer världen att bjuda på framöver? Visst vill jag veta, egentligen. Livet är spännande!

Spanien. Högst upp i min almanacka står det Spanien denna veckan. Om det blir så, ska jag ta mig igenom Europa på tåg eller buss för att komma till Barcelona i Spanien. Jag tillåter mig själv att slippa flyga vilket innebär betydligt längre resor tidsmässigt och tyvärr betydligt dyrare, men samtidigt mer spännande för mig, inte fasansfullt. En dag som denna reste Columbus till Amerika. Vad ska du göra idag? Jag ska resa till Spanien. Fast bara kanske och inte idag utan till sommaren. Då kan man undra varför det står Spanien i min kalender. Jo, jag behöver bli starkare, för att alla ska känna att jag fixar resan bra. Jag grovstädade i helgen och blev som vanligt stel i benen och ryggen. Det känns som det skulle gå att bryta av mig här och var. Så kan det inte få vara, tänker jag. Det måste bli bättre! En någorlunda frisk och stark mor och mormor måste jag bli, för deras skulle och för min egen. När jag reste med tåg till Italien beslutade jag för att det var min melodi. Allt gick bra, jag hann med rätt tåg och gjorde trevliga, fast ganska trötta uppehåll, innan jag mötte övriga familjen på flygplatsen i Pisa. När jag åkte tillbaka kunde jag lämna städningen till de andra och påbörja min hemresa i lugn och ro. Jag reste över Milano, Zurich och Hamburg. Utsikten från tågfönstret när tåget for genom Schweiz var fantastisk! Sedan dess har tyvärr nattågen från Köpenhamn lagts ned. De var inte lönsamma. Planen för den nya semestern måste därför bli ännu fler resdagar. Den kräver en kärring, fit for fight!
Ordet Spanien står alltså för, HÄLSOSATSNING SPANIEN. Nu gäller det att öka på träningen och anstränga mig lite mer för att få resultat. Målet är en rolig resa genom Europa, varma dagar vid stranden i Spanien och spännande sightseeing i Barcelona bland annat. Det låter ju väldigt kul! Så är det då den här stela kroppen som jag måste få rotation på. Varken kroppen eller själen gillar kyla numera. Det har blivit kallare igen, silvergrått och frostigt utanför fönstret, fortfarande bara februari. 

Vår är att öppna dörren ut och låta luften strömma in i huset. Vinterdammet virvlar runt och blåser ut med min hjälp Det blir friskt inne. Under vintern gäller det att hålla värmen kvar. När veckorna går, månader av kyla, mörker och ibland snö, då lägger sig dammet över allt. Dammsugaren får det bara att lägga sig på en annan plats än förut. Det är så underbart att få vädra. Ut på verandan med sängkläder och mattor, damma och torka. Och dörren står öppen. När jag skakar täcken och kuddar känns solen lite varm mot huden. Nu är det slut med att huka, gå snabbt och täcka sig för kylan. Underbart! Det är väl inte konstigt att svenskarna älskar solen och värmen. Jag känner mig som en blomknopp som sträcker sig mot ljuset. Luften är sval som vattnet i en insjö en varm sommardag. Kroppen badar i det friska och öppnar upp huden. Ge mig liv igen! När våren kommer upphävs långsamt gränsen mellan ute och inne, åtminstone för oss som bor med egen trädgård. Vi som bor på landet har både trädgård och utanför den naturen i någon form. Jag har åkrar och ängar, ibland kossor vid knuten, ofta rådjur och ibland en älg. Det är en förmån som är svår att värdera. Det absolut bästa med att bo så här, tycker jag, är just möjligheten att utvidga sitt bo med den gröna världen, den levande världen. Huset är ett skydd mot kyla, mot vind, mot hetta, men huset är inte livet. Att leva är att vara ute, sitta och läsa i skuggan, äta under parasollerna, att gå ut och in utan gränser. Att se den förunderliga himlen, på morgonen och kvällen, när åskan närmar sig, när dimman spricker upp. Att se tornsvalorna svinga sig mot det himmelsblå och träden knoppas och grönska och blommorna. Naturen är livet. Vi hör till naturen. Snart är det dags att lyssna efter tranorna och lärkorna. Snart får ögonen njuta av vitsippor och blåsippor, känna doften av och överväldigas av ramslökens skönhet under trädskuggorna i lunden. Våren är en fantastisk tid. Det är bara att böja sig och vara tacksam för det liv man har fått.

Jag undrar om någon vill ha fyra tunga pärmar med ett överambitiöst material om sömnad, plus ett femtontal mönster från åttiotalet? På något sätt känns det lite sorgligt numera när jag städar ordentligt. Mycket har redan åkt i svarta sopsäckar till tippen, eller till klädcontainers men det finns fortfarande små öar av drömmar och ambitioner. Det är ofattbart hur fort livet gick! Alldeles nyss planerade jag det ena projektet efter det andra. Jag skulle sy om gamla kläder och bli både miljömedveten och speciell. Jag skulle klä om stolar och sy dukar. Ni vet hur det gick? Alla har förmodligen hyllmeter av drömmar och planer som aldrig blev av. Till de här pärmarna började jag alltså samla A4 stora ”kort” som kom varje månad, jag började samla på 80-talet. Det är över trettio år sedan. Det känns som det vore igår. Hur mycket pengar har jag lagt ned? Tänk om jag sparat pengarna istället för att kasta bort dem på alla dessa drömmar om livet. Vi springer i ekorrhjulet och letar efter lyckan där den ändå aldrig är. Vi springer och vi springer. När jag närmar mig tiden som kan vara utmätt, upptäcker jag att jag också är lurad. Det mesta var bara fantasier som andra skapat hos mig. Det känns sorgligt. Vad kunde jag gjort istället? Men! Till vad nyttar det att vara efterklok. Nu är nu! Vad gör jag just nu? Det är den intressanta tanken att följa. Nu! Vad gör jag med tiden, just nu. Tack livet för allt jag fått. Tack för att jag finns just nu. 

Faktiskt gör det fortfarande ont att tänka på mordet av Olof Palme. Det skändliga i att frånta en annan människa möjligheter till liv. Olof Palme var dessutom en ovanligt levande människa. Han arbetade intensivt för sina idéer, i Sverige och i världen. Han hade en partner, en intelligent och levande kvinna vid sin sida och tre barn, sönerna som han så tydligt älskade. Ingen vet hur många dagar eller år som fanns kvar av hans liv. Men jag känner också en personlig sorg. Olof Palme betydde verkligen något för mig, trots att jag aldrig träffat honom personligen. Han hade gett mig ett uppvaknande ur medelklassömnen. Målen är mycket större än nya bilar och modekläder. Rättvisa gick att närma sig. Människors lika värde. Arbete åt alla. Jämlikhet. Jämställdhet. Solidaritet. Broderskap. Det går! Förändring är möjlig. Det slog an något djupt inne i mig och skapade en sådan glädje och kamplust. Ingen har rätt att trycka ner andra. Vi ska ta varandra under armarna, lyfta varandra, dela varandras bördor och gå tillsammans. Kom och var med, i våra led. Kom, nu ska just du vara med!

Palme var trött åren innan han dödades. Han var förmodligen på väg mot en annan uppgift, ute i världen, den som han älskade. Sveriges politik hade gått honom lite ur händerna. Kanske var reaktionen på politiken redan på väg. Istället för att skapa solidariska människor, visade sig helt andra sidor hos det nyrika folket. Svenskarna glassade runt i livet, såsade ner sig med konsumtion av lyx och reste ut i världen som forna tiders herrefolk. Sorgligt. Undrar om han tyckte att det var sorgligt? Palme var ideolog men idéer måste byggas under av en ekonomi som stödjer dem.  Så var det tyvärr inte. Ekonomin främjade spelande, chansande, de snabba klippen. Det gick åt helvete. Jag fick den känslan när Olof Palme talade att politik var allvar. Politiken kunde förändra livet för alla dem som inte satt med makten. Politik handlar om liv och död. Det finns inget allvarligare eller viktigare. Jag tycker så fortfarande och lider faktiskt av det här slaskiga spelet som politiken innebär idag. Olof Palme hade ett sådant allvar i det han sa och samtidigt en sådan tilltro till människornas möjligheter att skapa en bättre värld. Mördaren, eller mördarna, är små förkrympta människor som måste ta bort det där som lyser så klart och starkt på deras förkrympta själar. Olof Palme var inte en person som slätade över och tyckte synd om. Han ställde krav på människor och drog undan skynken som de försökte dölja sig och sina förehavanden under. Det skapade hat. Någon hatade sig själv så mycket att han kunder döda en annan människa. Fy fan, vad det fortfarande gör ont!

Sportprestationer är något speciellt. Lindsey Vonn mötte Ingemar Stenmark häromdagen. Snart kommer hon att slå hans oslagbara rekord. Fantastiskt hur bra han var Stenmark, då för fyrtio år sedan. Han ser lika pigg ut nu. Selfien visar två glada och vänliga personer som möts, i ömsesidig glädje. De betygar varandra, hur glada och stolta de är att få träffa varandra och hur fantastisk den andre är. Jag tror dem. Att träffa sina kollegor och få ärligt beröm, det måste vara en verklig glädjekänsla. Den andre som faktiskt vet vilket slit det inneburit, att nå toppen brukar vi säga. Samtidigt är det fascinerande hur enormt hyllade sportprestationer blir. Återigen är det en symbios med pengar som gör det, tror jag. Det finns andra branscher runt omkring som också tjänar pengar på att sportprestationerna hela tiden är i fokus. När jag börjar fundera så ser jag en gigantisk solfjäder som breder ut sig kring prestationen och människan. Andra behöver en tydlig bild att peka på. Människor behöver hjältar, förebilder, lekkamrater och samhället behöver invånare som ser kämpandet som livsinnehåll, som kan glädjas åt någons framgång som nästan är ens egen och människor som med enkla bilder drivs fram med idéerna som pådrivare. Den som anstränger sig lyckas. Lyckan är att vara på toppen. Om du lyckas blir du en värdig människa. Det är bara på toppen som du har visat att du förtjänar äran. Jag ser bilden framför mig, hur vi alla halvspringer framåt i den smala gången mot arenan, i kedjor, pådrivna av de biffiga väktarna, bilden av gladiatorspelen. Målet är den upplysta cirkeln där framme. Målet är att överleva, att döda vilddjuren och ta emot hyllningarna. Kanske bli en fri man. Bara en kan vinna! Eller? Nutidens slavar och fria män. Där finns en stor massa av tankar och värderingar inne i mig. Vad är lycka? Vad är frihet? Hur når man dit? Hur når man cirkelns mitt där man höjer armarna och signalerar seger. Jag tycker verkligen att Ingemar Stenmark är värd sina hyllningar. Hans prestationer var fantastiska men så är han också en tydlig människa, en människa som inger mig sympati. Hans förhållningssätt till sig själv tilltalar mig. Han anstränger sig maximalt men det är så tydligt att han gör det för sin egen skull. Säkert gillar även Ingemar Stenmark sin roll som oslagbar men han är mer utnyttjad som förebild än att det varit en önskan från honom själv. Mänskliga prestationer är värda att hyllas. Men det finns väl fler typer än sportprestationer och fler prestationer i förhållande till varje människa. Egentligen tycker jag att vi skulle hylla varandra mer. 

Idag hörde jag Margot Wallström debattera säkerhetspolitiken i riksdagen. Jag blev nöjd. Margot Wallström, vår utrikesminister, hon känns så grundad i värderingarna som hon och departementet och regeringen deklarerar och agerar efter. Hon vet vad hon talar om och hon verkar åtminstone vila trygg i den socialdemokratiska historiska idépolitiken. Hoppas jag. Hennes uttalanden stämmer överens med vad jag tycker och då är det förstås bra tänkt. Lite rädsla känner jag, att mina förhoppningar om en trygg förankring, snabbt kan bytas ut till hugg i ryggen från någon som tycker att vinden blåser åt ett annat håll som gynnar den egna personen bättre. Det numera förkrympta partiets företrädare är inte att lita på. Det har visat sig vid ett flertal tillfällen. Det finns de som anser att politik är som ett monopolspel som går ut på att man själv ska vinna makt och härlighet, särskild pengar då och position och berömmelse i alla fall i Stockholm. Historiska idéer? Vadå värderingar? Nog tjatat om svekfulla kamrater!

Det är så skönt att höra Wallström. I sak håller hon med vänsterpartiet, att Turkiet bryter mot mänskliga rättigheter och mot löften om demokratisk utveckling och samtidigt står hon för den pragmatiska politik som ett litet land i världen måste stå ut med att föra. Det finns det som är vitt. Det finns ord som är de rätta. Men världen är inte enkel. Det finns det som är svartare än svart. Det gäller att navigera och undvika att krossas. Med kompassen stadigt i rätt riktning men utan målet i sikte. Varför vill borgerligheten in i NATO? Jag har så svårt att tro på att man verkligen anser oss säkrare då? Är det återigen enbart för egoismen? Är det roligare att vara politiker om man får leka med de stora. Vad ska man tro? Är världen mer orolig för tillfället? Är världen farligare? Hotar ett tredje världskrig oss? Vilka oss i så fall? Vilka är frågorna som skulle kunna utlösa ett världskrig? De flesta krig som pågår runt om i världen drivs ju utav idioter! Ibland blir jag nästan galen när jag ser tv-bilderna av dessa krigsklädda unga män som far runt i olika fordon och dödar andra som ofta är helt försvarslösa och ofarliga personer. Ett gäng idioter! Förutom att de mördar andra människor, förstör de oftast sitt land, spränger kulturhistoria och viktig infrastruktur. Det måste vara vapenindustrin som tjänar pengar på detta vansinne. Annars borde det väl vara enkelt att se till att det här tar slut. Fredsrörelsen, var är ni?

Jag läser böcker på ”paddan” numera, för att spara papper, det vill säga istället för att köpa, men också för att snabbt få tillgång till böcker och säkert få dem tillbaka i tid. Hur många böcker har jag köpt genom åren på grund av försenad återlämning till biblioteket? Jag hoppas i alla fall att pengarna gått till inköp. Egentligen älskar jag böcker att hålla i handen och jag älskar bibliotek. För tillfället läser jag Tom Malmquist fantastiska bok ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Den är så sorglig och så ärlig. Jag undrar om han får någon ersättning när jag läser e-boken. Det måste jag ta reda på och överväga ett inköp om det är dåligt med det.

Konsumenterna har det inte lätt när vi ska välja köp. Det ska inte innebära en konsumtion av vår gemensamma värld, rovdrift på naturtillgångar och överkonsumtion gentemot den fattigare delen av mänskligheten. Samtidigt vill jag stödja den som producerar något bra, oavsett produkt. Hur ska det gå till, kan man fråga sig. För prylar, produkternas yttre form, krävs det en massa information för att jag som konsument ska kunna ta ställning. Vem har producerat och vart? Har de som producerat, de anställda, har de rimliga arbetsvillkor, rimlig lön, en arbetsmiljö som inte är ohälsosamt, inga gifter i produktionsleden. Hur har produkten levererats till mig, över haven, i luften? Har lastbilschauffören en riktig lön, rimliga arbetsvillkor. Och så vidare. Det går helt enkelt inte att konsumenterna tar ansvaret för konsumtionens effekter. Det är något vi måste göra tillsammans. En skitprodukt är en skitprodukt, även i den sekund som jag konsumerar den. Ett utnyttjande av människor innebär ett utnyttjande till sista ledet. Skräpkultur är också ett förslavande av människors möjligheter. Den som sitter och tittar på när någon utnyttjas, tittar på utnyttjandet och förnedringen, misshandlar och förnedrar egentligen sig själv. Budskapet är, som jag ser det, tydligt. Den här skiten är för dig. Här kan du känna hur lite du är värd. Ät skiten, den är för sådana som du. Det vill säga: Du är skit! Jag hatar konsumtionssamhället och kapitalismens vårtsvin som rotar efter minsta lilla guld hos andra människor och roffar åt sig. Ett slags misär hos dem förstås men återigen, något som vi bara kan hantera tillsammans.

Oj, oj så lätt jag fastnar i mina egna tankegångar. Jag tycker om böcker, särskilt sådan som handlar om människor med självrespekt som kämpar med sina liv, för så är livet, inte enkelt utan svårt och tufft. Lyckan och glädjen är glimtar att vårda. Böcker, och annan kultur, som handlar om människor och liv som är värt något, det ger så otroligt mycket. Läs Tom Malmquists bok. Den ger mig hopp och kämparglöd. Den får mig att ta djupa andetag och lyfta blicken. Bra gjort!

PS – Hoppas att Tom också fick ur sig en del av sin sorg, att boken gav honom chansen att läka, åtminstone lite. 

Ibland när jag hör ett flygplan passera långt däruppe, följer jag det med blicken, ser på den långa vita svansen och tänker, att jag aldrig mer ska sitta instängd på det viset. Jag ryser när jag tittar upp och bara ser den lilla, lilla flygkroppen, knappt urskiljbar, kanske glittrar den lite i solen. Jag tittar och känner att det är en helt absurd idé. Visst kan jag förstå att människor alltid tittat längtansfullt på det de inte är eller har. Fåglarna har vingar och kan svinga sig upp i luften. De kan flyga från en kontinent till en annan. Ett annat djur kan ändra färg och form. Ytterligare någon kan överleva iskyla eller glödhetta. Någon kan höra sandkorn knastra, en annan hör sången från sin artfrände genom oceaner. Och vi, vi människor, vad är så fantastiskt med oss? Kanske just detta, att vi kan föreställa oss och drömma om sådana egenskaper. Men, därifrån till att försöka erövra den färdigheten, det tycker jag är dumt. Eller? Jag tycker att det är dumt för att jag själv är så rädd. Undrar vilken liten genfalang som jag tillhör. Jag och de andra försiktiga, som hellre avstår än att våga livet för de här fantastiska idéerna. Jag använder gärna bilen. Fel! Jag använder bilen. Inte så gärna egentligen. Men jag kan ju stanna den och gå ur. Så länge jag kan det så går det bra. När det faktiskt inte går att göra det, som i en bilkö längs en våldsamt trafikerad motorväg eller i en trafikerad tunnel där alla far fram i höga hastigheter, då får jag också problem. Jag tillhör gengruppen som vill gå på jorden, som vill känna marken under fötterna. De som känner sig trygga om de kan gömma sig under en buske. De som vill sätta sig ned på en sten och vila, lyssna till vinden och fåglarna, slänga ut blicken över åkrar och ängar, njuta av brisen och skuggan från ett träd. Vi långsamma, som vill hinna se var vi är någonstans och vart vi är på väg. Ändå så lockar de andra ländernas vackra städer och byar. Vill jag se dem? Skulle jag förstås. Men måste jag flyga så får det vara. Faktiskt.

Åsa Linderborg skriver "Låga löner hotar demokratin" 20160215

Jag hittade artikel på Aftonbladet.se gick på listmenyn kultur och där hittade jag hennes artikel låga löner hotar demokratin. Få se om du hittar den.

Jag har läst nu och gillar speciellt de sista styckena! Intressant det hon benämner som den humanistiska vänstern. Jag tänker att det kanske är det som far runt i huvudet på mig. En slags polaritet mellan det humanistiska och det strukturella. I min värld behöver de två förenas för att vi ska kunna möta människor på lika villkor, känna tillit och  tillskriva oss alla ansvar på individnivå samtidigt som vi behöver komma överens om strukturer som möjliggör jämlikhet och likvärdighet. Jag uppfattar debatten idag som antingen eller, eller inget alls. Det vi pratade om i julas handlar om det. Om vi "bara" ser en humanistisk sida blir vi ett lätt byte för dem som har andra syften med sina ord dvs de är ute efter strukturella förändringar, åt ett håll dit trenden styr för tillfället. Kan vi inte se det så sitter vi strax i en rävsax. Då blir vänster en medhjälpare till att förändra samhället i en riktning där klyftorna hela tiden ökar. Då står snart nutidens slavar på vår trapp för att utföra meningslösa arbetsuppgifter som vi känner oss betydelsefulla nog att slippa. Urk! Det är nästan här! Det gäller ju att vänsterns debattörer som förespråkar öppna gränser också kämpar som svin för att de som finns inom vårt ansvar, vår nationsgränser - se Schyman häromdagen, fel tänkt tycker jag - alla har rätt till allt det som vi vill att våra medborgare - de fria männen som det var en gång - har kommit överens om. Och det är faktiskt ganska mycket. Eller ska vi alla sänka förväntningarna. Eller ska flertalet sänka förväntningarna. Det pågår ett krig. Mycket står på spel.

Jag påstår att det pågår i krig. Ett krig, som om vi förlorar det, kommer att innebära sämre livsvillkor för stora grupper i Sverige, vårt land. Idéer om att alla människor måste kämpa sig till, det goda i livet, eller helt enkelt bara, de simplaste rättigheterna, det håller på att vinnas av… mina fiender. Den borgerliga tanken att alla kan bli millionärer, presidenter, fotbollshjältar, om de bara vill, om de bara kämpar, den tanken sprider sig. Man måste få en chans att börja och börja på en mycket låg nivå. Vi ger dom en chans att börja, börja på en låg nivå. Det är bättre att ha en anställning med mycket låg lön, än ingen anställning alls. Det är en start! Den som är duktig och vill något med sitt liv. Kan komma hur långt som helst! Och alla de välbärgades ungar, som varken är duktiga eller arbetsamma, ska de börja på en mycket låg nivå. Var och en får sörja för sina. Så klart! Det finns ingen godhet i de här tankarna. Det handlar bara om att roffa åt sig så mycket som möjligt, för att sörja för sig själv och de sina. Då kan man ge en slant, till de behövande. Till den som blind, och skitig sitter på gatan och ber dig med sänkt blick och utsträckt hand. Det är ju synd om dem och vi goda är så goda. Kanske tur att vi inte ser hatet bakom sänkta ögonlock. Slagna hundar är farliga hundar. Människor står upp! Människor tar varandra i hand. Människor ser varandra i ögonen. Människor kommer överens. Människor är bra på olika saker. Människor är starka och samtidigt svaga. Människor blir sjuka, gamla, skadade och behåller sin mänsklighet. Människor behöver andra människor. Människor förslavar inte andra.
Kriget pågår för fullt. Och vad gör jag? Jag har gett slaget förlorat. Där borta finns redan den nya världen. Där står herrarna och vinkar. Kom hit! Här får du det bättre! Dit jag vill, kräver att vi vänder etthundraåttio grader och går genom de egna leden, strävar genom massorna, som lurats att tro på framtiden där borta eller tvingats fram, oändligt tröttkörda i vardagen. Hur ska jag kämpa?
Tiden går. För varje dag kommer jag närmare strandkanten. Havet brusar, vågarna fräser och mullrar. Vill jag rusa tillbaka? 

Om ingen visste det vill jag berätta att 5:2 dieten fungerar. Förra omgången gick jag ned hela sju kilo som mest och, det måste noteras särskilt, den nya vikten håller sig länge. Trots julmat och julgodis så är viktuppgången till en början blygsam. Så rätt som det är börjar vågen visa att det går uppåt, för varje dag. I det läget har, åtminstone jag, återfallit till tidigare sätt att äta. Jag äter allt större portioner, hungrigare helt enkelt. Jag fikar ofta med god kaka eller bulle till. Godis gör entré igen, inte så ofta men dock. Chips, ve och fasa, faktiskt vid ett tillfälle. Jag lagar enkel, gammaldags mat efter helgerna, fläsk med löksås, potatisbullar, rårakor, mycket potatis som synes. Jättegod traditionell husmanskost men inte bra för en sådan som mig. Sanningen är att jag tillhör de här människorna som ska undvika kolhydrater, alltså socker i alla former, i synnerhet vitt socker och mjöl. Jag ska helst avstå från potatis och pasta. Så var plötsligt viktnedgången inte mer än fem kilo!

Nu har jag startat en ny omgång med 5:2. Den första dagen är jobbig! Hungern river ordentligt framåt tidiga kvällen. Sedan blir det lättare igen. Automatiskt minskar portionsstorleken. Sockersuget avtar allt efter som jag klarar att avstå. Vågen vänder nedåt igen. Jag mår bättre, sover bättre, har mindre ont i lederna. Dessutom blir jag nöjd med mig själv när jag ställer mig på vågen. Uppvuxen med mat, och annat som stoppas i munnen, som tröst och glädje, tar det en stund att känna efter . Jag mår bättre! Nu ska jag först ner de två kilo som jag lagt på mig igen och sedan ned åtminstone ytterligare tre. Målet är framför allt bättre hälsa, mindre påfrestningar på kroppens organ, skydd för mitt hjärta förstås, ned från kanten till diabetes, lättare att röra på kroppen och trevligare att ta på kläderna. Yipee! Here I come!

Igår tittade jag på den svenska filmen ”Min lilla syster”. I filmen drabbas den äldre systern av anorexia. Egentligen är det konstigt att det är så svårt att upptäcka självsvälten tidigt, riktigt tidigt. Jag kan inte säga att jag inte såg vad som hände. Kilona rinner av. Man är tafatt. Skönhetsideal en lurar oss. Vi har lärt oss att det är vackert att vara smal. Ambivalensen griper oss. Vad snygg du är säger vi när dragen dras åt och kroppen blir som en klädhängare. Så tittar vi oss i spegeln och ser en massa vitt dallrigt kring den egna midjan. Hon ska vara glad som slipper vara tjock dessutom, både olycklig och tjock. En sjuk kropp som skriker, vibrationerna borde gå igenom alla barriärer. Ändå förstår vi inte förrän eländet är ett faktum. I en provhytt ser jag plötsligt att nästan ingenting är kvar av hennes starka ben och friska utstrålning. Därinne står en benig, svag kropp med ett ansikte utan glädje bara stora olyckliga ögon. Detta liv, vad ska man säga om det. Tänk vilka enorma påfrestningar tidigare generationer utsattes för. Så är det ju faktiskt fortfarande i andra delar av världen. Tänk så materiellt bra vi har det, i vårt land. Ändå blir vi så olyckliga ibland. Vad är det som driver fram ångesten? Om jag kunde förstå det. Glädjen, lugnet. Jag letar efter glädjen. Var är den? Är den hos barnen? Varför försvinner den när barnet närmar sig vuxenvärlden. Finns den i vuxenvärlden? Var i så fall? Var finns glädjen och lugnet?

Mellan högt och lågt, mellan stort och smått, där ska min blogg befinna sig. Alltså inuti min hjärna. Idag ligger nivån på läge lågt och smått. Vad är det som får sinnet att störtdyka ned i den svarta brunnen? Ned till botten. Fast numera hamnar jag faktiskt på någon platå längs hålets väggar. Jag faller inte lika handlöst längre som jag gjorde förr, inte lika djupt. Jag landar någonstans på vägen ner. Förr var det nästan omöjligt att ta sig upp igen. Det kändes så i alla fall. Förr hamnade jag på botten. Men i alla fall, vad är det som händer? Är det bara hjärna eller kan min hjärna påverka biokemin i min kropp. Den här texten hittade jag, bland mycket annat, på nätet.

”När ögats näthinna träffas av dagsljus skickas en signal till hjärnans tallkottkörtel om att stänga av produktionen av sömnhormonet melatonin. Istället ökar halten av stresshormonet kortisol och kroppen varvar upp. Hjärtfrekvensen går upp och hormoner aktiveras. Under den ljusa årstiden bildas alltså mindre sömnhormon – och vi känner oss piggare. Ljuset hjälper också kroppen att reglera en rad signalsubstanser som påverkar våra känslor. Serotonin, noradrenalin och dopamin är bara några exempel. Serotoninet påverkar bland annat vår sinnesstämning positivt. I en studie gjord på 101 friska personer har man sett att serotoninet stiger i takt med att dagsljuset ökar. Serotoninhöjningen gör också så att vi i allmänhet äter mindre. Vinterns sug efter kolhydrater är helt enkelt en självmedicinering: kolhydrater har visat sig höja halten av serotonin – och ge vårt humör en kick. Signalsubstansen dopamin, som behövs för att hjärnans belöningssysten ska fungera, ökar också när ljuset återvänder liksom noradrenalin, som gör oss vaksamma och alerta. Ljus orsakar alltså en positiv stress i kroppen - eller vårkänslor, om man så vill.
- Men reaktionen kommer inte direkt. Redan i februari blir dagarna längre och halterna av melatonin och kortisol förändras. Men effekten på humöret kommer smygande och märks först i april och maj. Då plötsligt kan vi börja känna oss mer vakna, glada och sociala. Det här har vi sett när vi har följt människor under ett helt år och mätt halterna av melatonin och kortisol, säger Thorbjörn Laike.”(www.alltomvetenskap.se)

Det allvetande internet är bra att ha. Alla svar finns där numera. När jag tänker efter så är det kanske tvärtom. Det är biokemin som påverkar min hjärna och mina tankar. Oktober och särskilt november brukar vara som ett mörktlagt hus att bara komma igenom. Gå som en blind med armarna utsträckta för att inte ramla och slå sig fördärvad. Jag brukar konstatera att jag oftast inte minns vad jag gjorde den månaden. Sanningen är väl att det var det lilla. Sedan är det den här skrangliga månaden, februari, berg- och dalbanemånaden. Det ironiska är att min födelsedag ligger här. Den brukar skapa ångest hos mig. Jag har ofta frågat mig varför. Tycker jag verkligen så illa om mig själv? Återigen är det kanske kroppens kemi som lurar mig. Om jag mår så här dåligt, snarare konstigt eller obehagligt,  beror det kanske på att jag tänker på ett dåligt sätt. Alltså, det är mitt eget fel. Kropp och själ, det är svårt att veta vad som är vad.

Påven uppvaktas. Är det möjligt för katolska kyrkans högste ledare att ge människor tillåtelse att använda kondom. Frågan ställs i samband med Zikavirusets spridning och konsekvenserna med fosterskador. Jag känner att jag blir så rasande inombords. Hur är det möjligt för de här männen, som kallar sig för världens ledare, att utsätta halva jordens befolkning för detta förtryck och förnedring. Det finns många reflektioner att göra, till exempel vad de lägger i ordet ledare. Borde vi inte i stället använda ordet maktmän. Varför böjer sig kvinnorna? Varför riskerar de att barnen skadas så allvarligt i moderlivet? Jag gissar att de annars kan bli ihjälslagna. Finns det ens preventivmedel att få tag i, till ett rimligt pris. I en abort riskerar kvinnorna också sina liv, så som det var hos oss för inte så länge sedan. Makt! Vi håller oss gärna med slavar. I samband med Zikaviruset känner jag också förtvivlan över barnen. Vilka maktmän kan tänka sig att själva ta hand om de här barnen, resten av livet. Varför är det bara hedersamt för kvinnor att offra sig för andra?

Så är det kvinnorna i slöjor och burkor. Har deras Gud verkligen sagt; här har du en säck att dölja dig i. När jag ser bilder av kvinnorna dolda under sina säckar, då blir jag så förbannad. Det här är religion! Vem kan tro på en kärleksfull och rättvis Gud? På vilket sätt är kvinnohår syndigt medan manligt hår inte är det? Det finns bara ett svar. Kvinnoförtryck! Kvinnoförnedring! Makt förtycker och förnedrar. I det här fallet är det manligt förtryck. Makten gillar att äga. Makten gillar slavar. Den kvinna som sätter sig upp mot makten, riskerar sitt liv. Det är ändå bättre att leva, om än i förtryck och förnedring.

Så har vi immigranterna, människor som strömmar till de rika länderna, av olika skäl. En del riskerar att bli nutidens slavar. Vi kallar dem saker. Vi säger att de är outbildade, okunniga, fattiga. Leva eller dö. Acceptera maktens överordning. Underordna dig. Slavar gör saker åt andra som de andra gjorde själva tidigare, som packa kassar i affären, passa sina barn, tvätta sina kläder, städa sitt hem, klippa gräs och buskar i sina trädgårdar. Slavar får mindre betalt än de andra. Det är klart! Annars går det inte! Det går ju inte att ha en alldeles egen slav, som inte får något betalt. Det skulle se ut! Under täckmanteln av godhet förslavar makten, förtrycker och förnedrar. Vi gillar verkligen slavar. 

Bernie Sanders vann i natt. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en amerikansk presidentkandidat kalla sig demokratisk socialist. Mitt hjärta sjunger och mitt hjärta gråter. Det gråter för Sverige. Sverige som stadigt förvandlas, från ett land som faktiskt gick i riktningen mot mer jämställdhet och därmed ett bättre samhälle och förvandlas till ett land bland alla andra i världen. Sverige förvandlas till ett land där klyftorna växer mellan människor, på alla sätt. Det låter som om detta är bra. Sverige, ankdammen! Sverige, som tror sig vara något annat, något bättre. Sverige, där allt är förbjudet. Sverige där det finns lagar och regler för allt. Sverige med de höga skatterna och den radikala omfördelningen. Nu börjar vårt land att likna de andra länderna i den rika världen, vilket alltså innebär att klyftorna växer. Men det finns en längtan. Det finns en medvetenhet hos folket, en tanke som säger. Det går åt fel håll! Och så Bernie Sanders! Jag måste leta fram Palmes tal igen och lyssna till hans starka engagemang, hans starka övertygelse om att jämlikhet är målet. Visst kallar jag mig demokratisk socialist, säger Palme, jag gör det med glädje och stolthet. Jag gråter faktiskt varje gång jag hör det. Jag är så säker på att alla får ett bättre samhälle ju mer jämställda vi är. Det fanns uttryck i socialdemokratiska paroller som ”alla ska med”. Alla ska vara med och bestämma om samhällets satsningar och om samhällets ansvar. Stoppa kapitalisternas utsugning av samhällets gemensamma resurser, stölden av våra pengar, pengar som folket arbetar ihop under stress och slit. Sätt stopp! Nu! 

Det finns en sådan triumf i att se Zlatans senaste insats utanför fotbollsplanen, där i tunneln under stadion, i väntan på entré, får han återigen mina ovationer. Jag har sett den lilla filmstumpen säkert fem, sex gånger och känner faktiskt en längtan efter att se den igen, nu när jag tänker på den. Hans självklara agerande. Den äldre mannen byter ordning på små pojkar, för att en något äldre man ska få sitt lystmäte av bekräftelse. Männen, som önskar att det var de som stod i strålkastaren, den där starka strålkastaren som riktas mot en idol. De är hämningslösa i sitt bekräftelsebehov. Skulle han få pengar för att ändra ordningen på pojkarna? Betalade pojkens pappa bra för att sonen skulle synas där med Zlatan? För att han, pojkens pappa, skulle kunna stiga fram, visserligen i en betydligt mindre strålkastare men dock, sola sig i glansen, hålla fram sonen för vännerna. Jag känner ett sådant förakt, både för pojkens pappa eller kanske mamma och den äldre vithårige mannen som kunde nedlåta sig till att byta plats på små glada pojkar. Och så Zlatan. När han reser sig och ser vad som händer. Hur han bara skiftar plats på pojkarna igen utan att såra någon av dem. Hans blick på mannen. Det jublar inom mig. Han har makt att ändra på orättvisan och han gör det. En liten glad pojke vid sin hand, med glada ögon, en dag för honom att minnas. Han gick vid hjältens hand! Han och Zlatan mötte jublet på arenan. I det ögonblicket är Zlatan min hjälte också. 

Bodil Malmsten 20160207

Bodil Malmsten såg alltid mycket yngre ut än hon faktiskt var. Hon såg ut som en liten flicka, hela livet, alla de sjuttioen åren, hade hon ett vackert, lite blygt finurligt ansiktsuttryck, som en liten snäll bustös. Hon var åtta år äldre än jag är snart, bara åtta år. Det är en tid men den är inte särskilt lång. Varje gång en bekant person i min generation, eller den närliggande stora proppen Orvar, varje gång som en av dem dör, kommer min egen död ett steg närmare. Det är väl det ångesten handlar om, den iskalla handen som kramar hjärtat. Vi känner sorg för att en vacker röst försvinner, stor sorg om det är en nära och kär person och ångest inför det oundvikliga, den egna döden. Varje gång kommer också tankarna om hur jag lever mitt liv. Gör jag livet rättvisa? Tänker jag på att leva så att jag också kan dö när det är dags. Så kommer den där omöjliga frågan; Lever jag det liv som jag önskat mig? Lever jag det liv som jag drömde om? Lever jag livet fullt ut, på det sätt som just jag vill leva. Herregud vilket fråga? Jag har sprungit som en liten råtta i den här labyrinten utan att se något mål, utan att ens se om det fanns andra val att göra, utan att ens tänka på att tiden var ändlig. Och så denna fråga! Nu! Samtidigt känns den viktig. I vårt kära lutherska land vill vi inte slarva bort tiden heller. Någon ordning får det vara! Ta vara på tiden. Jo absolut men hur? Hade jag drömmar? Hade jag det? Det är så svårt att hitta tillbaka till det barn som en gång stod på tröskeln och drömde. Oftast är det lättare att hänga sig fast i det som jag känner att jag saknar. Jag ville gärna vara en älskad, någons allra käraste, någons älskade mamma, en riktig vän. När den barnsligaste besvikelsen lagt sig, det blev inte riktigt som jag önskat, då ser jag att det ändå finns där. Jag blev aldrig evigt och omåttligt älskad men jag blev ju älskad och jag har älskat. Jag är en bra vän åt någon, inte så varm och spontan som jag önskat, inte till så många vänner som jag drömde om, men det blev ändå något åt det hållet. Ändå är det den första tanke som slår mig. Jag lever inte med tillräckligt mycket kärlek i mitt liv. Jag borde leva i ett givande, gnistrande kärleksförhållande. Det är en skam att kärleken är så grå och bleksiktig i nosen. Säger vem? Hur många människor lever i sådana relationer? Hur många har liv som bubblar och kokar av kärlek? Kärlekens apostel. Det är sant, det är vad jag drömde om. Jag ville vara som Jesus. Nja, jag hade nog mer läggning för att vara som tjuren Ferdinand. Jag gillade att leva i fred, att ha lugn och ro, lukta på blommorna och titta på allt vackert. Jag önskade mig ett liv där jag fick lov att vara nöjd. Livets gömda skatter är förnöjsamhet, glädje, förundran, generositet, kärlek, en liten vacker fågelfjäder som Dunderklumpen säger. 

2016

Tiden. Tiden? Jag tycker om tiden, den som är kvar, så lång den nu blir och den som har varit. Jag älskar livet och jag älskar mitt liv, som det blev. Ändå mår jag dåligt när de gamla videofilmerna spelas upp, nästan illamående. Jag vill inte kännas vid den där människan som hela tiden anstränger sig så. Det är inte jag. Henne har jag lämnat som ett ormskinn, ett skal, ett yttre, en maskeraddräkt. Det är inte jag. Så förnedrad. Allt som händer på filmsnuttarna är tillkämpat, krampaktigt. Jag minns den tiden. Jag minns den med magkramp och frustration. Instängd i en fälla som då, var omöjlig att komma ur. Fan, vad jag kämpade. När jag ser mig själv på bilderna känner jag, hur ensam jag var, så oälskad och ensam. Jag var motbjudande då också. Fast du hade inte talat om det för mig då, att jag är motbjudande i dina ögon. Inte med ord. Nu vet jag. Den där kvinnan, den där familjen, den fanns faktiskt aldrig till på riktigt. Den var en fantasi, min maskerad, min ensamma kamp. Kärleken hade aldrig funnits, inte någon gång. Det blir så tydligt när bilderna flimrar förbi. Jag kan inte titta. Stackars djälva människa, tänker jag. Det är inte jag. Inte längre. Allt det där är borta. Hon är borta. Jag finns här. En annan. Hur känns det? Hemskt? Så många år, bortkastade. Jag brukar älska att vältra mig i sentimentalitet på nyårsafton. Njuta av hugget i hjärtat vid tanken på hur tiden går. Tänka tillbaka på åren som gått. Känna tårarna tränga fram. I år fanns inget av det kvar, inte något. De andras vilja att skåla snabbt och titta på en spännande film, handlar alltså om att glömma, att inte vilja kännas vid den där människan. Bortkastad tid. Mitt nyårslöfte blir att försöka ta tillbaka min glädje i återseende av mitt liv. Det var inte så som jag trodde. Jag blev lurad. Men det fanns där i alla fall. Något fanns där. Mina ärliga känslor fanns också där, tillsammans med det här missfostret på filmerna. Kan jag förlåta mig själv? Jag är en annan. Jag ska aldrig bli en stackare igen. Den här kallsinniga människan är också jag. Kan de ta varandra i hand, den där kämpande glättiga kvinnan som föreställer mig i filmerna och den här avstängda, känslolösa personen som har rollen idag. Livets maskerad. En helt ny akt har just börjat, 2016. Om jag blundar kan jag höra havet andas.

Livet och havet

På ena sidan av stranden, den vänstra, sitter min dotter och hennes familj, hennes sambo, deras pojkar. De sitter runt en flammande eld. Det är mörkt men ljuset finns där ute längs horisonten. Elden kastar ljus på deras ansikten. De ordnar med kokkärl för att äta tillsammans. Det är varmt. Pojkarnas ben är bruna. Min dotters hår är solblekt och trassligt. Hon är vacker. Längre bort längs den buktande stranden håller min syster på att plocka stenar. Hon samlar dem i handen och kastar dem sedan i försök att få dem att studsa på vattenytan. Längst bort, där bukten tar slut, sitter min mamma uppkrupen på stora stenar vid strandkanten. Hon tittar på mig, hela tiden, men hon ler inte, hon vinkar inte. Hon bara sitter där, drar bort håret från ansiktet när det blåser fram.Vid strandens högra sida har min son och hans familj slagit sig ned. De har också en eld som de sköter om. Sonen rör om i kolhögen så att det sprakar och gnistrar. På hans vänstra sida sitter hustrun med lilla dottern i famnen. Längst bort där bukten tar slut lutar sig min pappa mot stenhällen. Han har en stav i handen som han vilar mot. Han tittar på mig, hela tiden. Ljuden är avlägsna, sönderbrutna fragment av glada barnskratt och mumlande samtal, deras röster som blåser runt i vinden. Jag har gått från min trädgård, längs den gnistrande stigen, mot ljudet av havets andetag.